Zuzanna Ginczanka och Non omnis moriar

Sällan har en dikt åberopats som bevismaterial i ett brottmål.

Zuzanna Ginczanka, född 1917 i Kiev som Zuzanna Polina Ginzburg, var en begåvad poet som trots sin unga ålder redan hade hunnit väcka uppmärksamhet i trettiotalets polska kulturliv. Kriget och Förintelsen kom emellan. Hon togs till fånga i Kraków och mördades i krigets slutskede vid årsskiftet 1944/1945. Hon blev 27 år gammal och vi har berövats alla de oskrivna dikter som dog med henne.

Två år före sin död blev hon arresterad i det tyskockuperade Lvov efter att ha blivit angiven av den polska portvaktsfrun, fru Chomin. Den gången överlevde Ginczanka. I fångenskap hade hon skrivit sin sista bevarade dikt. Den har ingen titel men börjar med orden ”Non omnis moriar” – helt dör jag inte, Horatius uttryck för förhoppningen om att hans diktning skulle leva kvar.

Ginczanka anknyter sarkastiskt till ”Mitt testamente” av den store polske romantikern Juliusz Słowacki men mättar hans poetiska visioner med drypande ironi. Den vänder sig direkt till angiverskan och hennes familj. Det bittra eftermälet blir inte de storslagna dikterna som hos nationalskalden, utan kuddar och madrasser som de som har förrått henne kommer att sprätta upp för att leta efter undangömda judiska ”skatter”.

Zofia Chomin, anklagad bl.a. för att ha förorsakat arresteringen av Zuzanna Ginczanka och hennes jämnåriga Blumka Fradis, dömdes den 19 november 1948 av domstolen i andra instans i Warszawa till fyra års fängelse och konfiskering av egendom. Hennes son Marian friades. Dikten, räddad till eftervärlden av Ginczankas väninna Lusia Karwowska (Sztauber), Peter Wolodarskis mormor, ingick i bevismaterialet. I domskälen angavs att portvaktsfrun nog inte hade drivits av ”något särskilt hat mot judarna”. ”Svaranden Chomins agerande borde enligt rättens mening förklaras av hennes undermåliga bildningsnivå och de vid tillfället rådande stämningarna i staden Lvov, vilket framgår av vittnesmålet …”1

Du har läst rätt: angiveriet förklaras av ”de vid tillfället rådande stämningarna”. Det är alltså en polsk domstol som på detta sätt sammanfattar sin bild av den icke-judiska befolkningens vanliga attityd gentemot sina judiska medmänniskor i den tyskockuperade staden Lvov i juli eller augusti 1942, dvs. sex år innan domen skulle utfärdas. Just i augusti 1942 mördade tyskarna 80 000 judar bara i denna stad. Det är svårt att föreställa sig större ensamhet och övergivenhet än den som Lvovjudarna levde i, utsatta för nazisternas folkmord i en omgivning som till stora delar var befriad från medkänsla och engagemang.

Ingenting i formuleringarna tyder på att rätten tyckte sig förmedla en vid den tiden kontroversiell uppgift. Rätten åberopar ”rådande stämningar” som en självklarhet som inte kräver några som helst omsvep eller brasklappar trots att dåtidens polska domstolar, säkerligen lika måna som någon annan om nationens goda namn, knappast kunde uppfattas som rättrådighetens och sanningssägandets stamort på jorden.

Ett halvt sekel senare har Sovjetimperiets kommunistiska lydstat efterträtts av ett fritt och oavhängigt Polen som under ett antal år tycktes utgöra ett positivt exempel för regionen. Icke så längre. Såväl nationens kollektiva samvete som landets rika men stundom traumatiska historia har blivit favoritföremål för de styrandes politiska ingenjörskonst. Så även lagstiftningen och rättsväsendet. En nystiftad lag föreskriver böter eller upp till tre års fängelse för den som ”offentligt och i strid mot fakta tillskriver den polska nationen eller den polska staten ansvar eller medansvar för nazismens brott …”. Lagtexten är späckad med luddiga termer och elastiska formuleringar.

Ingen bör bli förvånad ifall det fria Polens politiskt tillsatta åklagare och domare kommer att med stöd av den nya lagen nitiskt lagföra och döma förövare som drar skam över staten och nationen genom föga smickrande omdömen – samma omdömen som Kommunistpolens domstolar tre år efter krigsslutet och med ockupationstiden i färskt minne betraktade som okontroversiella och uppenbara. Med sin förmåga till mördande ironi skulle Ginczanka ha varit rätt person att hitta ett litterärt uttryck för denna paradox.

Dikten förblir Ginczankas mest kända och beundrade samtidigt som den utgör ett skakande vittnesmål från den pågående Förintelsen. Uppenbarligen har den inte förlorat förmågan att inspirera till dagsaktuella reflektioner. Vid närmare eftertanke är detta föga glädjande.

  1. Källa: se denna text på polska

***

Non omnis moriar – moje dumne włości,
Łąki moich obrusów, twierdze szaf niezłomnych,
Prześcieradła rozległe, drogocenna pościel
I suknie, jasne suknie pozostaną po mnie.
Nie zostawiłam tutaj żadnego dziedzica,
Niech więc rzeczy żydowskie twoja dłoń wyszpera,
Chominowo, lwowianko, dzielna żono szpicla,
Donosicielko chyża, matko folksdojczera.
Tobie, twoim niech służą, bo po cóż by obcym.
Bliscy moi – nie lutnia to, nie puste imię.
Pamiętam o was, wyście, kiedy szli szupowcy,
Też pamiętali o mnie. Przypomnieli i mnie.
Niech przyjaciele moi siądą przy pucharze
I zapiją mój pogrzeb i własne bogactwo:
Kilimy i makaty, półmiski, lichtarze –
Niechaj piją noc całą, a o świcie brzasku
Niech zaczną szukać cennych kamieni i złota
W kanapach, materacach, kołdrach i dywanach.
O, jak będzie się palić w ręku im robota,
Kłęby włosia końskiego i morskiego siana,
Chmury prutych poduszek i obłoki pierzyn
Do rąk im przylgną, w skrzydła zmienią ręce obie;
To krew moja pakuły z puchem zlepi świeżym
I uskrzydlonych nagle w aniołów przerobi.

***

Non omnis moriar – mina stolta ägor,
Mina bordsdukars ängar, starka skänkskåpsfästen,
Vidsträckta vita lakan, dyrbara sängkläder,
Klänningar, ljusa kjolar som jag lämnar efter.
Här finns ingen som ärver mina ägodelar,
Låt därför handen vaska fram judinnans saker,
Fru Chomin, bördig från Lvov, ivrig att anmäla,
Mor till en folktysk, med en tjallare till make.
Må du ha glädje av dem, hellre ni än andra.
Mina nära – nej, varken lutan eller äran.
Jag minns er, och ni, när ni såg polisen nalkas,
Mindes mig. Och ni skyndade att informera.
Sitt vid pokalen, vänner, luta er tillbaka
Och fira min begravning. Må bytet behaga:
Turkiska mattor, väggbonader, fat, ljusstakar.
Fortsätt att supa natten lång, och när det dagas,
Skall ni leta guld, ädla stenar och klenoder
I mattor och madrasser, täcken och schäslonger.
Det går verkligen undan när god anda råder,
Hästtagelnystan, sjögrässtoppningens kokonger,
Bolsterfjun, uppsprättade duntäckens molntappar
Gör arm till vinge när de klibbar sig vid fingrar;
Det är mitt blod som binder samman dun med hampa
Och plötsligt skapar änglar av dem som fått vingar.

Översatt från polska av Jurek Hirschberg

Texten har även publicerats bl.a. i Tidningen Kulturen.