Grzegorz Gauden minns Jackie Jakubowski (1951–2020)

Kaliskagatan i Sompolno i december 1940. Foto: Ryszard Stanisławski

Jag darrar

”Jag darrar” var det andra jag fick höra Jackie säga. Det första kom på polska: ”Tak, to ja”, svarade han på min fråga om jag talade med Jackie Jakubowski. Sedan fortsatte telefonsamtalet på polska. Året var 1995.

Jag visste vem han var: en uppburen svensk journalist, respekterad åsiktsbildare som alltid ställde sig på minoriteternas och de svagares sida. Jag brukade läsa hans artiklar.

Jag ringde honom efter att ha läst hans text i Judisk Krönika. Han hade skrivit om sin far som tillsammans med honom lämnade Polen i sviterna av den antisemitiska kampanjen på slutet av 1960-talet. Han skrev med smärta om den svåra tid då hans cancersjuke far låg för döden på ett sjukhus i Göteborg och i de sista stunderna verkade se och tala till sina närmaste: föräldrar, systrar, släktingar som hade mördats i Förintelsen. Han var den enda överlevande av hela släkten Jakubowski från Sompolno.

Jag behövde prata med Jackie eftersom detta ortsnamn betydde något mycket viktigt även för mig. Min mor Maria var född där, medan min far Franciszek kom från byn Sycewo nära Sompolno. På denna lilla ort levde omkring 1 800 polacker, 1 200 judar och 300 tyskar före kriget.

När jag hörde Jackie svara, presenterade jag mig och började skyndsamt förklara anledningen till min påringning: att hela min släkt härstammade därifrån, att min morfar Józef Łukasiak grundade Sompolnos polska grundskola efter första världskriget och blev dess rektor. Jackies far och hans syskon hade troligen gått i denna skola. Kanske var min morfar deras mattelärare. När jag var klar, blev det tyst och sedan kom orden ”Jag darrar”. Som om jag vore en röst från andra sidan.

Jackie letade efter spåren av Sompolno. I Israel hade han tidigare träffat några av de fåtaliga överlevande bland Sompolnos judar. På slutet av 1980-talet besökte han Sompolno en gång och såg den förfallna och övergivna synagogan. Han försökte ställa frågor men möttes av misstänksamhet.

Under vårt samtal kastade jag fram tanken att vi kanske borde besöka Sompolno tillsammans. Där bor min släkt som är väl förankrad i lokalsamhället. Minnet av min morfar lever fortfarande kvar bland äldre människor som hade honom som lärare. Jag möts av välvilja när de får höra att jag är dotterson till rektor Łukasiak. De minns min mor väl. Vi kan alltså räkna med deras öppenhet.

Så blev det. Jag minns inte längre om det var sommaren 1996 eller året därpå. Vi hade stämt träff med varandra på orten. Jackie kom med sin hustru Annie. Mina släktingar tog emot oss med öppna armar.

På morgonen gick vi till synagogan vid Piotrkowskagatan. Under kriget hade tyskarna förvandlat den till ett magasin. Efter kriget fortsatte kommunisterna att använda byggnaden för samma ändamål och lyckades att fullständigt ruinera den. Det var i detta skick som Jackie såg den under sitt första besök. Nu fick han se en pietetsfullt renoverad byggnad som rymde kommunbiblioteket. För att inte lämna något osagt om husets historia hade man på väggen placerat en gul davidsstjärna på blå botten där arken fanns en gång i tiden.

Jackie vankade mellan hyllorna. Jag lämnade honom ensam och väntade utanför synagogan där hans förfäder en gång i tiden bad sina böner. Sedan gick vi till kommunhuset där man förvarade de folkbokföringslängder som fanns kvar. Jag hade tidigare ringt och försäkrat mig om att vi skulle få tillgång till dem.

Vi sade vilka vi var, jag påminde om telefonsamtalet och damen försvann för att efter en stund återvända med en stor tjock pärm som omfattade 1905 års akter. Sidorna var täckta med vacker kyrillisk kalligrafi som hon kunde tyda för oss. Efter en stund pekade hon och sade: ”Här har vi en Jakubowski. En anteckning om sonens födelse.”

Anteckningen gällde en av Jackies släktingar, en farbror som hans pappa hade berättat om. Under de prydligt ifyllda födelseuppgifterna figurerade den nyblivne faderns underskrift. Det överraskade mig att Jackies farfar hade med ovan hand skrivit sitt namn med latinska bokstäver, det vill säga på polska.

Därifrån begav vi oss till den forna judiska begravningsplatsen. Den blev utplånad efter kriget för att lämna plats åt några hyreshus. Inte en enda gravsten finns bevarad.

Sedan promenerade vi en stund i staden där det före kriget fanns så många judar. Synagogans byggnad var det enda spåret efter dem. Vi passerade Kaliskagatan där min mamma hade kommit till världen i min morfars hus. Ett stenkast längre ner vid samma gata stod huset där Jackies farfar hade bott med sin familj och haft sin slakteriaffär där han sålde koscher kalvkött.

Jackie återvände aldrig mera till Sompolno. Kanske hjälpte detta besök honom att tillsluta det smärtsamma minnet av sin döende far, omgiven av skuggorna av sina bröder, systrar och släktingar som den 2 februari 1942 tillsammans med andra Sompolnojudar gasades ihjäl och brändes till aska i Kulmhof. Vi återkom aldrig till Sompolno i våra samtal.

Ibland tänker jag på honom som en judisk jämnårig från Sompolno, någon som jag inte fick träffa när vi var små eftersom Förintelsen hade slukat hela hans släkt, medan kommunistterrorn efter andra världskriget först fördrev min morfar från staden och sedan mördade honom 1951.

Kanske såg han mig som sin polska kamrat, en jämnårig från Sompolno?

*

Jackie kände en välvilja gentemot Polen och även en stor smärta efter det som hade drabbat honom som polsk jude. Han var utomordentligt känslig för polsk antisemitism och betraktade med stor respekt dem som ville samtala om detta och som bekämpade antisemitismen i dagens Polen.

Han älskade traditionell polsk mat och det var den sortens restauranger som jag fick välja varje gång han besökte Warszawa. Då förde vi många allvarsamma och några mindre allvarsamma samtal om Polen, om Sverige, om historien. Han tyckte om att skratta, hade självdistans och underbart sinne för humor.

Vi träffades även i Stockholm. Han brukade hälsa på hos vår dotter Marta och hennes man Alf vid Linnégatan. Det visade sig att han många år tidigare hade bott i samma hus. Vi kände oss som en familj.

Sista gången jag såg honom var i december förra året i Stockholm vid presentationen av min bok om den polska pogromen på judarna i Lvov i november 1918, under de första dagarna av Polens återvunna självständighet. Mötet hade ordnats av den svenska vänföreningen till POLIN, museet över de polska judarnas historia i Warszawa. Jackie hade varit vänföreningens mångårige ordförande.

Jag ville träffa honom under de efterföljande dagarna men han kände sig tvungen att avböja. Sjukdomen var kännbar. Han var besvärad över dess symptom, darrningen i händerna, den kroppsliga svagheten. Han försäkrade att vi skulle ses när han mådde bättre – då skulle han ringa.

Jag gav honom min bok. Jag ville så gärna att han skulle läsa den. För mig var han en av de allra viktigaste läsarna. Jag vet inte om han gjorde det. Sjukdomen fortskred. Han ringde aldrig.

Farväl, Jackie.

Grzegorz Gauden

Översättning från polska: Jurek Hirschberg

Grzegorz Gauden, polsk jurist, ekonom och journalist, aktiv i Solidaritet, internerad 1981, i exil i Sverige 1984–1993, chefredaktör för dagstidningen Rzeczpospolita 2004–2006, direktör för polska Bokinstitutet 2008–2016, författare till Lwów – kres iluzji. Opowieść o pogromie listopadowym 1918 [Lvov – illusionernas slut. Berättelsen om novemberpogromen 1918].

Ryszard Stanisławski (1921–2000), polsk konsthistoriker och mångårig chef för Konstmuseet i Łódź, Polens främsta museum för modern konst, tog fotot av Kaliskagatan i Sompolno 1940 från fönstret i sitt föräldrahem. Jackie Jakubowskis far och Grzegorz Gaudens mor bodde som unga vid samma gata. Tack till fotografens dotter Olga Stanisławska som har gjort detta foto ur sin privata samling tillgängligt för publicering.

Publicerat i Judisk Krönika nr 3, 2020