Dorota Szatters: Eremiten

Foto: Max Steckel. Källa: Stadsmuseet i Zabrze.

Dorota Szatters skriver sina dikter och essäer i Övre Schlesien, i hjärtat av Polens gruvdistrikt. Hon kommer från en gammal gruvarbetarsläkt, har lett ett antal kulturinstitutioner, är idag kommunal kulturchef i staden Zabrze, vars gamla Guidogruva har förvandlats till ett spektakulärt postindustriellt kulturobjekt. Detta kan nog symbolisera den enorma förändringen i regionens panorama och dess sociala struktur.

Hennes poesi växer ur ett landskap av sotiga skorstenar, resliga gruvlavar, nedsläckta masugnar, gruvsamhällen med en doft av mödosam fattigdom och en klang av den kärva men sköna schlesiskan, en polsk dialekt med ett delvis tyskinfluerat vokabulär som vittnar om lokalhistoriens sammantvinnade tyska, polska, österrikiska, judiska och tjeckiska stråk.

Dorota Szatters håller örat mot denna mark med en välvilja som för tankarna till animismens oförställda lyhördhet. Den får henne att urskilja röster som vi har förlorat förmågan att höra eller ens kunna föreställa oss. Jorden, tingen, den gamla gruvan, det förfallna stålverket för sin egen talan, det svunna gruvsamhället vaknar till liv, kolet börjar vibrera med rösterna av förstenade själar. Läser man en sådan dikt på kvällen, ser landskapet annorlunda ut när man vaknar morgonen därpå. Detta om något är ett kännetecken på stark poesi.

I ”Eremiten”, en dikt ur hennes diktcykel Gruvskift, är myten bara på armlängds avstånd. Gruvans herre, i Schlesien kallad Skattmästaren, är ingen sagovarelse. Han finns och det är inget konstigt med detta. Varenda en som någonsin har åkt ner för ett dagsverk i Falu gruva skulle förstå att det handlar om en kusin till Gruvfrun.

Då och då bryter schlesiskan igenom. I min hemstad Katowice, Övre Schlesiens metropol, hörs den idag betydligt mindre än i min ungdom. Det är vemodigt, det vill säga både sorgfyllt och glädjande, att höra den som poetens uttrycksmedel just idag, exakt femtio år efter mitt ofrivilliga och ändå i efterhand lyckosamma avsked från Polen.

Eremita

wyciągnął przed siebie ramiona, potem
w pozycji człowieka witruwiańskiego
zakręcił się wokół własnej osi
był wolny
od światła, kpin i wrogich spojrzeń

przeklęty, mówili, dziecko diabła,
bo chyba tylko taki nie widzi barw stworzonych przez Boga
ucieka od słońca,
bo tylko twarz diabelskiego pomiotu może być tak zeszpecona
jak jego twarz
nystagmus, fotofobia, achromatopsja
nic mu wtedy nie mówiły
innym też nie
szary świat był wrogi i ludzie byli wrodzy
bał się ich i oni się jego bali

***

najgorsze było lato
pojawiało się triumfalnie wśród ptasich fanfar
zęby miało przeraźliwe białe, palący oddech
od jaskrawego spojrzenia, przenikającego wszystkie warstwy skóry
głowy szarych kwiatów pochylały się z lękiem,
bielały źdźbła trawy, pękała ziemia,
żar kładł się na dachu, ścianach, drzwiach,
wyginał osikowe wióry, łuszczył farbę, topił smołę,
wbijał się rozżarzonym ostrzem w deski,
płoszył kurz

dom się dusił
a on dusił się w domu
dusiła go koszula, dusiły spodnie
spocone włosy oblepiały czaszkę,
uwydatniały brodawki,
pot ściekał między nimi, pozostawiając w bruzdach sól

upał pełzł po klepisku,
gorącymi palcami dotykał wszystkiego i wszystko wysuszał
jego skórę też
wargi szare jak ziemia, pękały jak ona
krew zasychała w kącikach ust

do śmierci ojca jakoś to znosił
ale potem musiał pomóc matce
musiał zarobić na chleb
wyjść do ludzi

***

był robotny, spostrzegawczy i sprytny
ciemność i chłód były sprzymierzeńcami
nie przeszkadzały mu ani ciężka praca, ani pył, ani pot
schodząc w podziemie, jak Jonasz w brzuch ryby,
za sobą zostawiał strach i rozgoryczenie, które jak piołun
wypalało w nim pionowe korytarze

pracował coraz lepiej i dłużej
oswajał podziemne korytarze, komory, konie
jego oczy wypełniała bezbrzeżna, aksamitna czerń
cieniem pełgała po twarzy oświetlonej płomieniem karbidki
z miłością chroniła przed szyderczym spojrzeniem

czuł się tu dobrze,
ale zawsze wracał do matki
coraz mniejszej, cichszej, bielszej
a kiedy znieruchomiała poczuł ulgę,
bo ziemia troskliwa, miłosierna przyjęła ją z czułością

***

coraz rzadziej wychodził na powierzchnię, coraz dłużej pracował
wyręczał innych, za co odwdzięczali się
chlebem z tustym, krupniokiem, czasem zawiniętym w papier karminadlem
on był zadowolony, oni byli zadowoleni
do czasu, kiedy pojawił się niemiecki sztajger
co mioł Ślonzoków za gupków
na wszystkich wrzeszczał, wszystkim dogryzał, ale jemu szczególnie
wyśmiewał się z jego słabego wzroku
podartych ubrań, zniszczonych butów
Schlesische schmutzige Schweine!
syczał z pogardą a inni się śmiali
poczuł rozgoryczenie i złość
nie ostrzegł, że zbliża się zawał
przeżył
oni nie
odgrzebywał ciała, płacząc

***

ostatni raz był w domu podczas bezgwiezdnej, grudniowej nocy
śnieg był szary, jak szare były krystaliczne rośliny,
wzrastające na szybach o tej porze roku
karbidka oświetlała niewiele
zakurzony bifyj, stół pokryty ceratą, zimny piec
otworzył szrank i wziął to, co musiał
galoty, spodnioki, trzi koszule, flauszowy mantel i kania po łojcu,
szal co matka zrobiyła dlo niego ze spruty wełny,
fuzekle, dwa cwitry po ujku, co umar pora lot nazot,
z bifyja wzion półlitrowy gorcek, dwie szklonki,
kanka na mlyko i mało miska,
cztyry noże, widełki, łyżki i brus,
cuker, sól i łocet
i krzesiwo, jak za starego piyrwy
bo krzesiwo sie zawsze przido,
spod ławecki za drzwiami wzion szczewiki,
a z romki metalowe pudełko
było w nim zdjyncie matki
czerwone korale z krziżykiym,
łozerwany różaniec i ksionżecka do nabożyństwa
drugiej nocy wzion narzyńdzia z chlywika
trzeciej
kotuśniok, ciynko pierzina i deka,
a czwartej nocy
podpalił mamine łóżko
ze spokojem przyglądał się szarym płomieniom

na łóżko położył matczyne ubrania, wystrugany w dzieciństwie
[miecz
i patrzył jak płoną,
jak płomienie pożerają meble, święte obrazy, krzyż
wyszedł
cienie tańczyły na drodze, iskry jak modły wznosiły do nieba
przypomniał sobie opowieść o żonie Lota
oddalał się nie odwracając głowy

***

od lat nie wychodził z kopalni
tamten świat już przestał go wzywać
a matka była teraz bliżej niż kiedyś
czuł jej obecność, jej opiekę
czasem słyszał modlitwę, śpiew
słyszał też inny śpiew cichy, łzawy
śpiew miliardów skamieniałych dusz
sprasowanych między skałami
złapanych w pułapkę bagna

był prawie ślepy, ale to nie miało znaczenia
czuł mocno i wyraźnie
jego zmysły nauczyły się rozróżniać niezliczone odcienie czerni
smaki czerni, zapachy
unikał kontaktu z ludźmi,
ostrzegał przed zawałem, wybuchem
zasypanych odkopywał, rannym udzielał pomocy
umarłym kładł na zmiażdżone powieki okruchy węgla
czarne obole na przeprawę przez płynącą chodnikami rzekę pyłu
górniczy Styks

górnicy wiedzieli, że jest ktoś, kto im pomaga
odwdzięczali się jedzeniem, wodą
otaczali czcią
kiedy jedzenie przestało znikać
mówili, że Skarbnik żywi się węglowym pyłem
że będzie żył wiecznie

Eremiten

han sträckte fram armarna, sedan
snurrade han runt sin egen axel
i den vitruvianske mannens ställning
han var fri
från ljuset, hån och illvilliga blickar

fördömd, sade de, djävulens avkomma,
det är väl bara en sådan som inte ser Guds färger
flyr undan solen,
bara djävulens avkomma kan ha ett så vanställt ansikte
som hans
nystagmus, fotofobi, akromatopsi
sade honom ingenting på den tiden
betydde inget för de andra heller
den gråa världen var hotfull och människorna var hotfulla
han räddes dem och de räddes honom

***

värst var sommaren
dök upp i triumf bland fåglarnas fanfarer
dess tänder var skrämmande vita, dess andedräkt brände
dess bjärta blick som trängde igenom hudens alla lager
fick de gråa blommornas huvuden att oroligt böjas,
grässtrån bleknade, jorden krackelerade,
glöden lade sig på taket, väggar, dörrar,
fick aspspånen att krullas, färgen att flagna, tjäran att smälta,
stack sin glödande egg in i plankorna,
skrämde dammet på flykt

huset kvävdes
och han kvävdes i huset
skjortan kvävde honom, byxorna kvävde
det svettiga håret klibbade sig vid skallen,
framhävde vårtorna,
svetten rann mellan dem, lämnade salt i fårorna

hettan kröp på lergolvet,
vidrörde och torkade ut allt med sina heta fingrar
även hans hud
de jordgråa läpparna sprack upp som jorden
blodet torkade i mungiporna

fram till fars död stod han ut
men sedan var han tvungen att hjälpa mor
tjäna ihop till brödfödan
gå ut bland folk

***

han var flitig, uppmärksam och påhittig
mörkret och svalkan var hans bundsförvanter
han besvärades varken av hårt arbete, av damm eller svett
på väg ner i underjorden, som Jona in i fiskbuken,
lämnade han bakom sig rädslan och bitterheten som likt malört
brände djupa schakt inne i honom

han arbetade ständigt bättre, längre och längre timmar
tämjde underjordiska korridorer, kammare, hästar
hans ögon fylldes av gränslös sammetssvärta
den kröp skugglikt över ansiktet upplyst av karbidlampans flamma
skyddade kärleksfullt mot hånfulla blickar

här trivdes han
men återvände alltid till modern
som blev mindre och mindre, tystare, blekare
när hon blev stilla kände han lättnad
då den omsorgsfulla, barmhärtiga jorden tog emot henne med ömhet

***

han tog sig upp till ytan mera och mera sällan, arbetade längre
ryckte in för andra, vilket de återgäldade
med schmalzbrot, blodwurst, ibland en karbonadel inlindad i papper
han var nöjd, de var nöjda
tills en tysk steiger dök upp,
som betraktade alla schlesingar som fåntrattar
gallskrek åt alla, pikade alla och särskilt honom
hånskrattade åt hans dåliga syn
sönderrivna kläder, slitna skor
Schlesische schmutzige Schweine!
väste han föraktfullt medan de andra skrattade
det kändes bittert och retfullt
han lät bli att varna om att raset var på gång
överlevde
inte de andra
han grävde fram deras kroppar och grät

***

sista gången var han hemma en stjärnlös decembernatt
snön var grå, gråa var de kristalliska växter
som spred sig över rutorna så här års
inte mycket syntes i karbidlampans sken
den dammiga skänken, bordet täckt med vaxduk, den kalla spisen
han öppnade skåpet och tog vad han behövde
houser, unterhouser, tre skjortor, en flauschmantel å farsgubbens hatt,
halsduken som mor hade stickat till honom av repat ullgarn,
strumpor, två tröjor efter onkeln som dog ett par år bakåt,
ur skänken tog han en halbliters kastrull, två glas,
en mjölkkanna å en liten matskål,
fyra knivar, gafflar, skedar å bryne,
zucker, salt å ättika
å flinta, som i forna tider
då flinta å fnöske är alla gånger bra att ha,
underifrån bänken utanför dörren tog han kängorna,
å från hyllan en metallask
därinne låg mors bild
röda koraller med ett litet kors,
ett trasigt radband å böneboken
andra natten tog han verktygen från svinstian
den tredje
en hårdstoppad kudde, ett slitet fjädertäcke å en filt,
och den fjärde natten
satte han eld på mammas säng
och iakttog lugnt de gråa flammorna

på sängen hade han lagt mors kläder, svärdet som han hade täljt
[som liten
och såg dem brinna,
såg flammorna sluka möbler, helgonbilder, korset
han gick ut
skuggorna dansade på vägen, gnistorna steg som böner mot himlen
han kom ihåg berättelsen om Lots hustru,
fjärmade sig utan att se sig om

***

han hade inte gått upp från gruvan på åratal
världen utanför har redan slutat kalla
och mor var nu närmare än förr
han kände hennes närvaro, hennes beskydd
ibland hörde han bön, sång
hörde även annan sång – tyst, tårfylld
sången av miljarder förstenade själar
som hade pressats samman bland klipporna
fångats i träskets fälla

han var nästan blind men det saknade betydelse
han kände starkt och tydligt
hans sinnen hade lärt sig att urskilja oräkneliga nyanser av svärta
svärtans smaker, dofter
han undvek mänsklig kontakt,
varnade för raset, explosionen
grävde fram de levande begravda, hjälpte de skadade
lade kolskärvor på de dödas krossade ögonlock
svarta oboler för färden över dammfloden som rann längs gruvgångarna
gruvans Styx

gruvfolket visste att det fanns någon som hjälpte dem
de återgäldade med mat, vatten
omgav med vördnad
när maten slutade försvinna
sade de att Gruvherrn livnärde sig på koldamm
att han skulle leva för evigt

Översatt från polska och schlesiska av Jurek Hirschberg

Izolda Lindberg Suslak, min vän

Izolda Lindberg Suslak

Izolda Lindberg Suslak (31 I 1942 – 12 IV 2019)

Izolda var född i sovjetiska Saratov och uppvuxen i Vilnius och polska Katowice. Sedan 1969 har hon varit bosatt i Malmö och glatt oss med sin ljusa personlighet och sitt underbara pianospel. Den 24 april tog vi, hennes familj och vännerna, avsked av henne.

Det här är min berättelse om Izolda. Jag hoppas att många känner igen sin Izolda.

*

Det är en strålande vårdag. Två eleganta herrar promenerar med sina söndagsfina fruar längs en allé i stadens stora park. Bakom dem rullar en överviktig nioårig pojke som fascinerat iakttar en uppenbarelse från Litauen: en lång och slank flicka i vitblommig klänning, med flätan hängande ända ner till midjan. Hon ser sig omkring i sitt nya polska hemland med en femtonårings osäkerhet och nyfikenhet. Detta är mitt första möte med Izolda.

Anselm Suslak och Salomon Hirschberg, uppvuxna vid samma gata i den österrikiska och sedermera polska staden Tarnopol, har inte sett varandra på många år. Deras hemtrakter har annekterats av Sovjetunionen. Mina föräldrar har överlevt den sovjetiska ockupationen, den tyska ockupationen och Förintelsen och flyttat västerut, till det nya Polen. Izoldas föräldrar hade flytt undan de avancerande tyska arméerna till Sovjetunionen där hon kom till världen mitt under brinnande krig. De lyckades återvända till Polen först 1957. Nu är de i min hemstad sedan några dagar tillbaka – barndomsvännerna vill bo nära varandra.

Izoldas polska pianodebut. Hon spelar Chopin på skolavslutningskonserten. Rungande applåder förstås. Jag blir uppjagad på det stora konserthusets scen av mina föräldrar för att överlämna en stor blomsterbukett, men just då försvinner Izolda bakom kulisserna. Jag kliver ner och blir uppskickad igen. Där står jag nu ensam och villrådig, håller hjälplöst i buketten och vill helst försvinna genom golvet medan publiken gapskrattar och fortsätter applådera.

Nu är året 1969 och antisemitismen härjar igen i Polen. Våra pappor vilar ett stenkast från varandra på den gamla judiska begravningsplatsen och slipper att bryta upp ännu en gång. Jag ringer Izolda: ”Ni kan inte stanna här. Jag tar tåget till Warszawa i morgon bitti för att börja ordna med vår utresa. Jag hoppas att du åker med mig.” Det verkar osäkert, men nästa morgon står Izolda på perrongen när jag kommer dit.

Izolda och hennes mamma bosätter sig i Malmö, medan jag hamnar i Göteborg med min mamma och lillebror. Har man blivit vän med Izolda och inte gör bort sig så har man en vän för livet. Jag lyckas att inte göra bort mig. Resten utspelar sig på nära håll: Izolda arbetar, musicerar. Hon gifter sig. Hon blir mamma. Hon blir mormor. Det finns en sak i hennes liv som är viktigare än något annat: hennes närmaste. Det var pappa Anselm och mamma Sara. Det är hennes man, den fine trombonisten Roger Lindberg, det är deras dotter Katarina med maken Scott Pointon, barnbarnen Charlie och Sara-Pearl. De är hennes liv och hon är deras.

Izolda har en gåva: en obegränsad kapacitet för vänskap. Det har något att göra med hennes förmåga att utstråla sällsynt värme, visa känslor, använda ord som ”älskling”, ”fantastiskt” och ”ack”. Hon får vänner, ger dem hela sin kärlek och lojalitet och får sjufalt tillbaka. Närhelst jag ringde henne eller kom förbi under den svåra tiden, fanns minst en väninna vid hennes bädd. En av dem sade till mig: ”Vi bråkar om vem som får sitta hos Izolda näst.” Det värmde hjärtat, även för henne.

Jag kan inte föreställa mig Izolda utan hennes musik. Jag har aldrig träffat någon som skulle förkroppsliga musik till den grad: hon tycktes vara överfull av den, det räckte för henne att skaka händerna över klaviaturen och musiken droppade från fingerspetsarna – sådana konster har jag annars bara sett hos Oscar Peterson. Musik var inget som man kunde ha ljumma åsikter om – det var antingen eller. Det var inte passande att underskatta Chopin eller Tjajkovskij. Och det var inte nödvändigt att överskatta en del andra, i synnerhet Wagner och Bruckner. Musik utan känslor och övertygelser var inget för Izolda.

Det fanns andra saker som var viktiga. Hennes judiska bakgrund gav en förpliktelse att minnas. Att ta ställning mot onda påfund var viktigt, att vara a mensch. Tänk på en sak: om det inte vore för alla dessa människofientliga -ismer som hade drabbat hennes föräldrar och även henne själv, för nazismen som hade nära nog utplånat hennes släkt, för stalinismen som hade hållit hennes far fängslad under åtta långa år, för antisemitismen som hade fördrivit henne och hennes mor från Polen, så skulle hon ha fått träffa åtminstone några av sina mor- och farföräldrar, haft släktingar vid sin sida, sina gamla skol- och studiekamrater. Nu har hon fått hålla tillgodo med oss och jag tror inte att hon beklagade sig – men hon var mycket medveten om var hon hade kommit ifrån.

Hon hade samlat ett antal språk på vägen, men innerst inne hade hon en speciell plats för ryska. Jag tror att detta mest berodde på att ryska är mera melodisk än de flesta andra språk. Och drömmer man och räknar på ryska – det kanske hon gjorde – så är det nödvändigt att mata den känslosamma själen med poesi. Jag brukade skicka dikter till henne, sedan pratade vi om dem. Det finns en dikt som jag vet att hon har läst. Det känns märkligt passande att citera de avslutande versraderna.1

Jag tröstar er så klart. Jag tröstar även mig själv.
Ingen vidare tröst. Trädens kandelabrar
Bär fram sina gröna ljus. Magnoliorna blommar.
Detta är också verkligt. Det stora larmet upphör.
Minnet tillsluter sina mörka vatten.

”Vi har varit med om dig, vi kan aldrig förlora dig”, har Roger, Katarina och Scott skrivit. Vi har sorg, men glädjen över att ha varit med om dig är större. I minnets mörka vatten finns en strimma av intensivt ljus. Det är en oändligt lång, solbelyst allé i parken, kantad av kastanjeträd och magnoliabuskar. Där går Izolda, slank, reslig och strålande vacker, med föräldrarna vid sin sida. Hon ser på oss nyfiket och kärleksfullt. Det kommer hon alltid att göra. Det gör hon just nu. Jag vet det säkert. Under ögonlocken sitter små minneskorn och när man sluter ögonen hårt, glimmar de som diamanter. Inne i dem finns våra minnen av Izolda. Detta är också verkligt.

Vi ser dig, Izoldetjka.

Jurek Hirschberg

  1. ”Föreläsning VI” ur Sex föreläsningar på vers av Czesław Miłosz

*

Lyssna på Franz Schuberts Fantasi f-moll D940 op. 103. Izolda Lindberg Suslak och Robert Bennesh spelar i Husie kyrka i Malmö den 16 juli 2013.

Musik, poesi, film: Czesław Miłosz på KHIMAIRA

Välkommen till ett konstnärligt projekt inspirerat av Czesław Miłoszs diktning på KHIMAIRA projektplats vid Sofiagatan 1 i Stockholm den 23/9 kl. 19:00.

Lipparella spelar Czarne latawce (Svarta flygdrakar) av Chrichan Larson med texten hämtad ur Czesław Miłoszs dikt ”Campo dei Fiori”. Jurek Hirschberg läser dikten på svenska och ger bakgrunden. Chrichan Larson berättar om musiken och dess förankring i dikten. I Michał Nekanda-Trepkas prisbelönta film Campo dei Fiori (2013, 28 minuter, polskt tal med engelsk text) talar poeten om upproret i Warszawagettot och läser sin gripande dikt framför kameran.

Läs mera på arrangörens webbplats.

Jurek Hirschberg: Auferstanden aus Ruinen

Johann Sebastian Bach: Sex sviter för solocello, BWV 1007–1012
Solist: Yo-Yo Ma. Frauenkirche, Dresden den 31 januari 2018.

Auferstanden aus Ruinen

En gång maldes Frauenkirche ner till grus.
Nu spelar Yo-Yo Ma Bach i den nya gamla kyrkan.

Han spelar på en orkester som lever i hans cello.
Han har till och med fått rum med en barockorgel
och en mellanstor gosskör.

Musiken stiger upp ur cellon
och fyller rummet med tjock ljudsubstans.
Kyrkan sträcker på sig något litet till
och eländet faller av dess väggar i flagor.

Paret på främre bänken försöker fokusera på musiken.
Det går sisådär. Han smeker henne sensuellt över ryggens stradivarius.
Musiken får vara. Instrumentet däremot verkar lovande.

Cellisten stryker strängarna och lutar huvudet bakåt.
Ljusrampen bombarderar hans glasögon
med fotoner som reflekteras
och blir sökljus från luftvärnets strålkastare.

Vad är ett par glasögon mot en brandbombsmatta?
Sarabanden vittnar om staden som ett månlandskap.
Kristus hänger död på korset, någon kyrka har han inte.
Det är fullbordat.

Musiken följer en egen tidslinje. Bach ser från Köthen
hur eldhavet lyser upp horisonten åt Dresdenhållet.
Så ledsamt. Lika bra att skriva ner några cellosviter.
Sex stycken bör räcka för att få ordning på en större kyrka.

Paret på främre bänken har missat både eldsvådan och miraklet
men applåderar ivrigare än de flesta.
Viktigt meddelande till allmänheten: Faran över.

Dresden 31/1 2018

Översatt till engelska och polska

Zuzanna Ginczanka och Non omnis moriar

Sällan har en dikt åberopats som bevismaterial i ett brottmål.

Zuzanna Ginczanka, född 1917 i Kiev som Zuzanna Polina Ginzburg, var en begåvad poet som trots sin unga ålder redan hade hunnit väcka uppmärksamhet i trettiotalets polska kulturliv. Kriget och Förintelsen kom emellan. Hon togs till fånga i Kraków och mördades i krigets slutskede vid årsskiftet 1944/1945. Hon blev 27 år gammal och vi har berövats alla de oskrivna dikter som dog med henne.

Två år före sin död blev hon arresterad i det tyskockuperade Lvov efter att ha blivit angiven av den polska portvaktsfrun, fru Chomin. Den gången överlevde Ginczanka. I fångenskap hade hon skrivit sin sista bevarade dikt. Den har ingen titel men börjar med orden ”Non omnis moriar” – helt dör jag inte, Horatius uttryck för förhoppningen om att hans diktning skulle leva kvar.

Ginczanka anknyter sarkastiskt till ”Mitt testamente” av den store polske romantikern Juliusz Słowacki men mättar hans poetiska visioner med drypande ironi. Den vänder sig direkt till angiverskan och hennes familj. Det bittra eftermälet blir inte de storslagna dikterna som hos nationalskalden, utan kuddar och madrasser som de som har förrått henne kommer att sprätta upp för att leta efter undangömda judiska ”skatter”.

Zofia Chomin, anklagad bl.a. för att ha förorsakat arresteringen av Zuzanna Ginczanka och hennes jämnåriga Blumka Fradis, dömdes den 19 november 1948 av domstolen i andra instans i Warszawa till fyra års fängelse och konfiskering av egendom. Hennes son Marian friades. Dikten, räddad till eftervärlden av Ginczankas väninna Lusia Karwowska (Sztauber), Peter Wolodarskis mormor, ingick i bevismaterialet. I domskälen angavs att portvaktsfrun nog inte hade drivits av ”något särskilt hat mot judarna”. ”Svaranden Chomins agerande borde enligt rättens mening förklaras av hennes undermåliga bildningsnivå och de vid tillfället rådande stämningarna i staden Lvov, vilket framgår av vittnesmålet …”1

Du har läst rätt: angiveriet förklaras av ”de vid tillfället rådande stämningarna”. Det är alltså en polsk domstol som på detta sätt sammanfattar sin bild av den icke-judiska befolkningens vanliga attityd gentemot sina judiska medmänniskor i den tyskockuperade staden Lvov i juli eller augusti 1942, dvs. sex år innan domen skulle utfärdas. Just i augusti 1942 mördade tyskarna 80 000 judar bara i denna stad. Det är svårt att föreställa sig större ensamhet och övergivenhet än den som Lvovjudarna levde i, utsatta för nazisternas folkmord i en omgivning som till stora delar var befriad från medkänsla och engagemang.

Ingenting i formuleringarna tyder på att rätten tyckte sig förmedla en vid den tiden kontroversiell uppgift. Rätten åberopar ”rådande stämningar” som en självklarhet som inte kräver några som helst omsvep eller brasklappar trots att dåtidens polska domstolar, säkerligen lika måna som någon annan om nationens goda namn, knappast kunde uppfattas som rättrådighetens och sanningssägandets stamort på jorden.

Ett halvt sekel senare har Sovjetimperiets kommunistiska lydstat efterträtts av ett fritt och oavhängigt Polen som under ett antal år tycktes utgöra ett positivt exempel för regionen. Icke så längre. Såväl nationens kollektiva samvete som landets rika men stundom traumatiska historia har blivit favoritföremål för de styrandes politiska ingenjörskonst. Så även lagstiftningen och rättsväsendet. En nystiftad lag föreskriver böter eller upp till tre års fängelse för den som ”offentligt och i strid mot fakta tillskriver den polska nationen eller den polska staten ansvar eller medansvar för nazismens brott …”. Lagtexten är späckad med luddiga termer och elastiska formuleringar.

Ingen bör bli förvånad ifall det fria Polens politiskt tillsatta åklagare och domare kommer att med stöd av den nya lagen nitiskt lagföra och döma förövare som drar skam över staten och nationen genom föga smickrande omdömen – samma omdömen som Kommunistpolens domstolar tre år efter krigsslutet och med ockupationstiden i färskt minne betraktade som okontroversiella och uppenbara. Med sin förmåga till mördande ironi skulle Ginczanka ha varit rätt person att hitta ett litterärt uttryck för denna paradox.

Dikten förblir Ginczankas mest kända och beundrade samtidigt som den utgör ett skakande vittnesmål från den pågående Förintelsen. Uppenbarligen har den inte förlorat förmågan att inspirera till dagsaktuella reflektioner. Vid närmare eftertanke är detta föga glädjande.

  1. Källa: se denna text på polska

***

Non omnis moriar – moje dumne włości,
Łąki moich obrusów, twierdze szaf niezłomnych,
Prześcieradła rozległe, drogocenna pościel
I suknie, jasne suknie pozostaną po mnie.
Nie zostawiłam tutaj żadnego dziedzica,
Niech więc rzeczy żydowskie twoja dłoń wyszpera,
Chominowo, lwowianko, dzielna żono szpicla,
Donosicielko chyża, matko folksdojczera.
Tobie, twoim niech służą, bo po cóż by obcym.
Bliscy moi – nie lutnia to, nie puste imię.
Pamiętam o was, wyście, kiedy szli szupowcy,
Też pamiętali o mnie. Przypomnieli i mnie.
Niech przyjaciele moi siądą przy pucharze
I zapiją mój pogrzeb i własne bogactwo:
Kilimy i makaty, półmiski, lichtarze –
Niechaj piją noc całą, a o świcie brzasku
Niech zaczną szukać cennych kamieni i złota
W kanapach, materacach, kołdrach i dywanach.
O, jak będzie się palić w ręku im robota,
Kłęby włosia końskiego i morskiego siana,
Chmury prutych poduszek i obłoki pierzyn
Do rąk im przylgną, w skrzydła zmienią ręce obie;
To krew moja pakuły z puchem zlepi świeżym
I uskrzydlonych nagle w aniołów przerobi.

***

Non omnis moriar – mina stolta ägor,
Mina bordsdukars ängar, starka skänkskåpsfästen,
Vidsträckta vita lakan, dyrbara sängkläder,
Klänningar, ljusa kjolar som jag lämnar efter.
Här finns ingen som ärver mina ägodelar,
Låt därför handen vaska fram judinnans saker,
Fru Chomin, bördig från Lvov, ivrig att anmäla,
Mor till en folktysk, med en tjallare till make.
Må du ha glädje av dem, hellre ni än andra.
Mina nära – nej, varken lutan eller äran.
Jag minns er, och ni, när ni såg polisen nalkas,
Mindes mig. Och ni skyndade att informera.
Sitt vid pokalen, vänner, luta er tillbaka
Och fira min begravning. Må bytet behaga:
Turkiska mattor, väggbonader, fat, ljusstakar.
Fortsätt att supa natten lång, och när det dagas,
Skall ni leta guld, ädla stenar och klenoder
I mattor och madrasser, täcken och schäslonger.
Det går verkligen undan när god anda råder,
Hästtagelnystan, sjögrässtoppningens kokonger,
Bolsterfjun, uppsprättade duntäckens molntappar
Gör arm till vinge när de klibbar sig vid fingrar;
Det är mitt blod som binder samman dun med hampa
Och plötsligt skapar änglar av dem som fått vingar.

Översatt från polska av Jurek Hirschberg

Texten har även publicerats bl.a. i Tidningen Kulturen.

Några svenska pressröster om Traktater på vers av Czesław Miłosz

Traktater på vers av Czesław Miłosz kom ut 2016 på Bokförlaget h:ström – Text & Kultur. Här några pressröster.

Göran Lundstedt i Tidningen Kulturen: ”En ark i flodens tid”

Miłosz eftersträvar en förening av intellekt och känsla. Den utgår från en tankeakt. … Det är inte bara poetik. Udden är också riktad mot ideologiernas utfästelser och mot nationalistisk retorik. … Att ”rädda” poesin är även att ”ta upp en evig stund ur rörelsen”, att försöka fasthålla ett absolut värde, då moralen adopteras av politiken. Det finns en förbindelse mellan liv och konst, stil och existens. …

Det arbete som Hirschberg utfört är ett ”labour of love”, en kärleksgärning.

Emi-Simone Zawall i Svenska Dagbladet: ”Falskheten gav Miłosz kraft och klokhet”

Miłosz ville gärna skriva om Tiden, ­Döden och Naturen: de stora ”orörliga frågorna”. Men han kunde inte se dessa frågor utan att samtidigt, i dem, se sina egna erfarenheter av tid, död och natur. … Det är faktiskt ganska mästerligt att gestalta detta både personliga och litterära dilemma genom något som ­verkar så harmlöst som ett stycke polsk litteraturhistoria. För det Miłosz tycks säga i ”Traktat om poesin” är att en människa både kan och måste vara omsluten av och fri i förhållande till sin historiska situation – på samma sätt som ett litterärt stilgrepp är bundet till en viss historia av stilgrepp som kan återupprepas, förnyas eller avvisas.

2016 kom denna dikt äntligen på svenska i Jurek Hirschbergs utmärkta översättning i ”Traktater på vers” (H:ström Text & Kultur).

Elva veckor på LitteraturToppen

Den polske nobelpristagaren riktar sina stora dikter mot den stora dumheten. Ett författarskap som spänner över alla de stora frågorna; en slutgiltig legering av hjärnan och hjärtat.

Jurek Hirschberg i samtal med Renata Gorczyńska

Traktater av Czesław Miłosz på svenska1

[Läs den polska originaltexten i Kwartalnik Artystyczny nr 1/2017 s. 113–122]

Renata Gorczyńska2: ”Har du fått min bok?” – frågade du mig trots att det är författarens namn, Czesław Miłosz, som tillsammans med poetens lätt demoniska bild figurerar på omslaget intill den svenska titeln: Traktater på vers. Din insats uppmärksammas i mycket mindre stil. Låt oss förtydliga: det är en diger lunta på drygt 400 sidor som rymmer Miłoszs traktatpoesi i din översättning, med ditt förord, dina kommentarer samt även med författarsamtal om dessa dikter, genomförda en gång i tiden av Aleksander Fiut, Andrzej Franaszek och undertecknad. Jag kan förstå denna känsla när översättaren på sätt och vis lägger beslag på poetens verk på ett annat språk. Var det detta som hände?

Jurek Hirschberg: Uttolkningen av stora texter, må det vara i översättning eller på scen, är även en form av oblodig kannibalism. Interaktionen med en annans penna, strävan efter att leva sig in i någon annans tanke är så starka att de leder till just sådan appropriering, till att någon annans verk blir ”mitt eget”. Översättaren tittar misstänksamt på utgången och ställer sig den uråldriga frågan: ”Vems är du, min eller hans?” I slutändan är det ändå inte så säkert vem som har ätit upp vem. För övrigt brukar föräldrarna knappast protestera när lärarinnan talar ömsint och stolt om ”mina barn”, alltså skulle Miłosz kanske förlåta mig ”min bok”.

RG: Men alvarligt talat, vad har fått dig att satsa på detta ambitiösa företag? Jag trodde att Miłoszs poetiska opus hade nästan i sin helhet överförts till svenska efter Nobelpriset. I stället ser det ut som att du var först med att åta dig en komplett översättning av Traktat om moralen, Traktat om poesin, Traktat om teologin och Sex föreläsningar på vers.

JH: Åtskilliga översättningar av Miłoszs poesi har mycket riktigt kommit ut på svenska, däribland en ambitiös om än ej helt motiverad titel Samlade dikter 1931–1987. Det är möjligt att hans universalism, sparsamhet med uttrycksmedel, avsky för allsköns utsmyckningar och fyrverkerier går hem hos sakliga men känslosamma nordbor. Brombergs Bokförlag har under årens lopp konsekvent skapat och underhållit intresset för Miłosz. Flera översättare har ägnat sig åt honom – framför allt den ovärderlige Anders Bodegård. Det återstår ändå en hel del att översätta, inte minst bland hans tidiga verk, stora former, dikter med strikt metrik och på rimmad vers. Inte heller de publicerade översättningarna kan ju i alla lägen betraktas som definitiva. Poesi av denna rang förblir en outtömlig källa för översättaren.

Hur gick det till när jag åtog mig detta företag? Nej då! – det var inte tal om att jag skulle ”åta mig” något sådant. Jag skulle inte våga lova en förläggare att jag kommer att lyckas och att resultatet blir lämplig för publicering. Låt mig ge ett drastiskt exempel, det allra sista versparet i Traktat om moralen:

Vi går i frid nu, små och enkla.
Framför oss ligger
Mörkrets hjärta.

Det är ingen tvekan om att Joseph Conrads boktitel måste hamna sist i sista versen. Att den inte får ändras. Att efter att rakt igenom 434 versrader ha hållit mig till originalets parrim måste jag hitta vers nummer 435 som inom ramarna för sina nio stavelser någorlunda rimmar med diktens sista vers och är trogen originalet. Hittar jag den inte så får hela översättningen hamna i skrivbordslådan.

Litet lagom spänning främjar kreativiteten. Därför arbetade jag mig igenom dessa 434 versrader väl medveten om att framför mig låg vad som för en översättare lätt kunde framstå som just mörkrets hjärta. När jag till slut hade landat där, nedkom jag om jag minns rätt med ett åttiotal varianter och lyckades övertyga mig om att den minst dåliga bland dem var gott nog. Dock skulle jag aldrig ha utlovat detta på förhand, särskilt med tanke på att det inte är Traktat om moralen som står för bokens största utmaningar.

RG: Hur började det i så fall och hur fann detta översättningsprojekt sin slutliga form?

JH: På slutet av 2011 höll jag på att översätta till svenska Zbigniew Bidakowskis artikel om Traktat om poesin för publicering i Suecia Polonia, en ambitiös tvåspråkig svensk kvartalstidskrift. Denna text innehöll några korta citat som krävde omsorgsfull översättning. Jag blev särskilt fascinerad av att fördjupa mig i ett av fragmenten:

Ja, tänk att foga samman
Bäverns lurvighet, vassruggarnas doft,
Rynkorna på en hand som håller kruset
Från vilket vinet droppar.

Vilken kraftfull vision av sammanbindning mellan naturen och kulturen, koncentrerad till en enda mening vars uttryck för tankarna till en duk av Rembrandt eller Picasso och sammanfattar ansträngningarna hos en hel armé filosofer. Jag blev mycket intresserad. För rena nöjets skull översatte jag ett dussintal versrader mellan två citat. Sedan en sida introduktion, och nästa sida, och så vidare. Jag blev beroende och kunde inte sluta. När jag var färdig med översättningen, tog jag förstås itu med författarens omfångsrika kommentar och sedan tänkte jag: ”Nåväl, jag har haft tur med Traktat om poesin men Traktat om moralen är förstås omöjlig att översätta – den är mera metriskt koncentrerad och dessutom rimmar. För att leda detta i bevis skall jag försöka översätta det inledande versparet.”

Det är för mig ganska obegripligt att jag har kunnat ta mig igenom dessa tre texter på tre månader, i huvudsak på kvällar och nätter då jag hade annat att göra på dagarna. Det verkar för mig teoretiskt omöjligt. Det var någon form av kreativ trans, en kombination av galenskap och eufori. Efter ett par veckor började jag märka att jag ibland talade långsammare än vanligt och tilltalade mina barn på formen:

”Hur många gånger behöver man säga
Att mjölken måste ställas i kylskåpet?”

Natalja Gorbanevskaja beskriver detta själsliga tillstånd mycket träffande när hon minns sitt arbete med översättningen till ryska av just Traktat om poesin.

Detta var förstås bara den första versionen. Ett halvår senare började jag leta efter en förläggare. Lyckligtvis blev processen så trög att jag fick tid till att göra talrika ”allra sista” revisionerna och att komplettera översättningarna med Traktat om teologin (om två traktater, så varför inte alla tre?), Sex föreläsningar på vers (eftersom jag inte kunde förvägra mig nöjet) och tre samtal med författaren (för att de är så viktiga för förståelsen). Och så blev tegelstenen till.

RG: Hur har du lyckats hitta en svensk förläggare som var villig att finansiera en tvåspråkig utgåva av Miłoszs långdikter? Och hur föreställer du dig deras läsare?

JH: Att hitta en förläggare var inte lätt. I jämförelse med Polen är Sverige ett stort men glest befolkat land, därför blir förlagorna proportionellt mindre. Förlagen konkurrerar inte bara med varandra utan även med nya medier. På den gamla goda tiden kunde ett förlag använda intäkterna i de mera lönsamma delarna av verksamheten till att finansiera ambitiösa utgivningsprojekt inom ramarna för vad förläggaren uppfattade som sitt kulturuppdrag, men nu är detta över. Miłosz är ett stort namn i Sverige därför att han helt enkelt är stor samt tack vare Nobelpriset och de talrika översättningarna, men man måste komma ihåg att inte alla läser poesi. Gör de det så behöver inte poesi i översättning vara deras förstahandsval. Allt detta leder till tämligen försiktiga utgivningsbeslut, vilket jag har stor förståelse för efter att ha tillbringat många år i den riskmedvetna IT-branschen. Det skulle säkert underlätta om Miłosz hade skrivit deckare.

Jag vill inte generalisera men jag har intrycket att mitt projekt framstod som intressant för de förlag som var tillräckligt små för att hysa en dos idealism men tillräckligt stora för att kunna ta en begränsad risk. Till slut kom jag i kontakt med ett förlag som var mycket intresserat och hade en i mitt tycke passande profil. Och när de väl hade fattat tycke för mitt vid det laget kompletta manuskript, rullade jag ut den demagogiska argumentationen: varje större översättarspråk samt även malajiska, innu och sicilianska har begåvats med åtminstone en signifikant tvåspråkig svensk lyrikutgivning – förutom polskan. Vilken annan polsk poesi kommer att under återstoden av detta sekel befinnas värdig en tvåspråkig utgåva om inte så centrala dikter av Miłosz gör det? Vi pratade inte mera om detta men tydligen hade mitt argument träffat den idealistiska strängen hos dem eftersom den första korrektur som jag så småningom fick visade sig vara tvåspråkig.

Vem kommer att läsa? Vem vet, kanske till och med polska skandinavister? Jag hoppas förstås att boken hittar sin väg till de svenska läsare som intresserar sig för Miłosz, poesi, kultur, ett av sina närmaste grannländer och dess historia, Europas och världens öden. Sveriges första tryckfrihetsförordning, världens äldsta moderna garanti av det fria ordet, har nyss firat 250 år – idag utgör den en del av Sveriges författning. Vad annat är huvudämnet för Miłoszs diskursiva dikter, om inte poetens ansvar för ordet och språket, för svåra vägval i tider då yttrandefriheten inte kan tas för given? Det räcker att öppna morgontidningen för att övertyga sig om att traktaternas budskap förblir aktuella och universella. Detta bör intressera läsaren. Och jag hoppas att ofullkomligheterna i mina översättningar inte kommer att skymma originalens uttryckskraft för den som väl har börjat läsa.

RG: Du har bemödat dig att hjälpa läsaren förstå kulturella referenser som traktaterna vimlar av. Det skulle nog vara omöjligt att åstadkomma utan noter. Kan du säga att Miłoszs traktater inte längre döljer några tolkningshemligheter för dig?
JH: Jag misstänker att uttolkningen av vissa fragment har förblivit en hemlighet till och med för Miłosz.

Känslomässigt smolk,
Tvångstanken hindrar för alltid tillträde.

Jag tror att detta hänför sig till författaren snarare än till läsaren. Vissa saker förblir fördolda. Poesins väsen består ju i slutändan i dess mångtydighet, ostadighet, flimrighet och denna systemens genomspegling som väcker var undanträngda förmåga till att uppleva transcendens, förundran inför något outsagt. Bakom den sjunde dörren döljer sig alltid en ny korridor.

Jag har förstått många betydelser som hade passerat obemärkta vid första läsningen. En gigantisk mängd kritisk litteratur har varit till stor hjälp. Och det som jag har missat är jag lyckligt ovetande om.

RG: Var och en av traktaterna presenterar andra utmaningar för översättaren. Traktat om moralen är väl tekniskt svårast med tanke på rimmen. Men rimmade fragment saknas inte heller i Traktat om poesin. Ibland står översättaren inför valet: antingen rim eller reson. Hur har du hanterat detta?

JH: Traktat om poesin är förstås svårast att tolka, där finns ju allt. Tekniskt sett är saken däremot långt ifrån självklar. Alltså, formen: metrisk och rimmad, blankvers, fri vers, biblisk vers, arkaismer, stiliseringar, dialekter, explicita och kamouflerade citat. Ju mera bunden form, desto mera tidskrävande blir översättningen, men blir den även svårare? Paradoxalt nog talar ett strikt metriskt rimmat verspar i slutändan på ett mycket tydligt sätt: – Du är färdig. Poetiken är ganska kraftfull, du har återgivit andemeningen och bevarat författarens intention, räknat stavelserna rätt, det rimmar någorlunda väl, versmelodin duger – låt det vara, fortsätt med nästa verspar. Ju friare form, desto svagare blir bekräftelsen att översättningen fungerar – därför uppfattar jag sådan form som svårare eftersom den lämnar mera ovisshet i sitt spår. Så fungerar det i varje fall hos mig.

Skall man vara trogen formen eller innehållet? Jag sympatiserar med inställningen hos den polske poeten och författaren Stanisław Barańczak som uttryckte den ungefär så här: Man bör identifiera och bevara diktens dominerande egenskaper, översätta god poesi på det ena språket till god poesi på det andra språket och undvika för stora kompromisser i valet mellan troheten mot innebörden och den formmässiga fulländningen. Och om det inte vill sig, varför inte översätta något annat?

”I lyriska partier har vi för det mesta följt Vladimir Nabokovs råd: ’Hellre en grov översättning ord för ord än den vackraste parafrasen’”, kan man läsa i förordet till den amerikanska utgåvan av Traktat om poesin som Czesław Miłosz hade översatt till engelska tillsammans med Robert Hass. Nabokov hade i själva verket uttryckt sig ännu mera drastiskt: ”Den mest tafatta ordagranna översättningen är tusen gånger mera användbar än den vackraste parafrasen.” Jag har svårt att hålla med om sådan föreskrift, inte minst när jag tittar in i Nabokovs översättning av Eugen Onegin till engelska: ett intressant experiment, men fullständigt oläsligt.

Med tanke på denna för mig kontroversiella strategi som Miłosz och Hass hade valt i sin engelska översättning av Traktat om poesin, ger resultatet – och särskilt dess lyriska och rimmade delar – en viktig fingervisning: detta är i Miłoszs tycke en utmärkt översättning, alltså bör jag bemöda mig att inte återge innebörden sämre. Traktat om moralen med sitt strikta parrim, än så länge tyvärr inte översatt till engelska (eller till annat språk sånär som på ett par undantag), låter nog översättaren ta sig litet större friheter, dock får man naturligtvis inte förändra utsagornas andemening.

Originalet förblir däremot normen för översättningens form. Metriken hos Traktat om moralen och Traktat om poesin är mycket konsekvent, alltså bör man bevara den eftersom svensken – i likhet med polacken och i motsats till engelsmannen – räknar stavelserna med hjälp av ögat snarare än örat. Jag tillåter mig att flytta cesuren något oftare än Miłosz gör själv. Sex föreläsningar på vers och Traktat om teologin är litet friare i formen. Traktat om moralen vimlar av assonanser, därför gör även min översättning samma sak. Ordagranna citat ur Adam Mickiewicz i Traktat om poesin lämnar dock inget utrymme för sådana lösningar.

Kompromisser är ändå oundvikliga. Vilka de än blir, måste de i slutändan resultera i hygglig poesi som inte kolliderar med författarens intentioner. I mitt förra yrkesliv (och jag har haft några stycken) brukade jag formulera affärsetikens principer för mina medarbetare som: ”Gör inget som du inte skulle vilja tala om för din mamma.” Jag har försökt att inte göra något som jag inte skulle vilja tala om för Miłosz.

RG: Du har alltså under arbetets gång sneglat på översättningarna av Miłoszs traktater till andra språk?

JH: Ja visst, men aldrig innan jag har översatt dikten, annars skulle de andra översättarnas lösningar surra i mitt öra och hämma kreativiteten. När jag däremot väl var färdig, ville jag gärna bekanta mig med deras angreppssätt och därigenom ifrågasätta mina egna tolkningar och lösningar, vilket jag ibland lyckades med. Men det finns inte särskilt många sådana översättningar. Jag har läst Traktat om moralen på ryska och tyska, Traktat om poesin på dessa språk och engelska, Traktat om teologin på alla dessa språk och på franska, och Sex föreläsningar på vers även till och med på svenska. Utöver detta skulle jag endast ha haft nytta av hebreiska som jag inte behärskar tillräckligt väl, av ungerska och ett par slaviska språk. Jag hann ställa några frågor till Natalja Gorbanevskaja som ju hade en del upplysningar från själva källan efter att ha översatt alla dessa verk förutom Traktat om moralen till ryska. Utöver detta har jag förstås fördjupat mig i ett helt berg av böcker, essäer och artiklar om dessa dikter samt även i Miłoszs och andra författares verk som man måste förhålla sig till för att inte trampa fel. Allt detta tog naturligtvis mycket längre tid än de första tre månaderna.

RG: Du är från början civilingenjör, numera arbetar du som auktoriserad translator (polska, svenska, engelska). Har din naturvetenskapliga bakgrund varit till någon nytta vid översättning av poesi?

JH: Knappast. Kanske mest i själva utgivningsprojektet som krävde en hel del envishet och målmedvetenhet – egenskaper som jag har fått träna på fältet under många år, men denna erfarenhet kan man ju även skaffa i många andra yrken. Kanske ett tycke för matematik och arbete i vissa IT-sammanhang förutsätter och utvecklar ett kombinatoriskt sinne, förmågan att sätta upp och granska alternativen, vända på steken, börja i andra änden, revidera hypotesen, ifrågasätta självklarheter – en uppsättning grepp som är oumbärliga om man över huvud taget vill få någonting översatt. Man får även erinra om att känslan av transcendens i mötet med en förunderligt enkel fysisk formel eller en fulländad matematisk härledning inte är helt olik reaktionen på en dikt som tar andan ur en.

Kanske var min ambition att publicera parallella språkversioner föranledd av min ingenjörsmässiga attityd? I teknikens värld skall allt dokumenteras och underkastas kritisk granskning. Om man som läsare behärskar de båda språken, blir det lättare att skaffa sig en åsikt om översättningen ifall Traktat om moralen på uppslagets högra sida åtföljs av Traktat moralny på vänster sida. Naturligtvis är det även en dokumentation av viss översättningsdoktrin. Varje ny litteraturöversättning utgör även en programförklaring: ”Jag anser att man får översätta på detta vis.”

Jag hoppas att läsare kommer att vilja förhålla sig till denna förklaring.

RG: Har du för avsikt att översätta annat av Miłosz eller av andra polska poeter?

JH: Ja visst, vilket dock inte betyder att jag har konkreta planer. Jag har i min låda några översättningar av Miłoszs äldre verk. Kanske kommer jag att så småningom komplettera och publicera dem. Det finns så många storslagna polska poeter, äldre såväl som samtida, som förblir oöversatta. En gång översatte jag en dikt av Bolesław Leśmian och upptäckte att detta var den första översättningen någonsin av denna poet till svenska. Att hitta intresserade förläggare verkar dock vara en större utmaning än själva översättningen (nåväl, det gäller definitivt inte en så halsbrytande poet som Leśmian). I en bättre värld är det förläggaren som ringer och säger: Vi är mycket intresserade av en namngiven poet, är du också det? Kanske kommer vi att leva länge nog för att få uppleva detta.

RG: Du var mycket ung när du blev bortemigrerad från Polen efter 1968 års händelser. Hur håller du polskan vid liv? Vad betyder detta språk för dig?

JH: ”Bortemigrerad” är en mycket adekvat beteckning för vad som hände. Jag var 21 år gammal när jag blev tvingad att lämna Polen. Jag var tillräckligt gammal för att – utan tvekan tack vare mina föräldrar och lärare – kunna ta med mig något som i motsats till allt annat inte kunde ge den polske tullaren tillfälle att jäklas: språket. Och tillräckligt ung för att kunna tillägna mig ett nytt språk. Först tjugo år senare besökte jag Polen igen under ett par dagar. Under mina första trettiofem svenska år tillbringade jag sammanlagt tre veckor i Polen. Jag har arbetat med svenskar, svenska är mina närmastes språk, polska talar jag relativt sällan, i huvudsak med några få vänner och med min bror på telefon.

Att behålla ett språk handlar nog inte om hur aktivt man underhåller det utan om en viljeakt. Jag började i och för sig studera vid ett svenskt universitet efter ett halvår i landet, men under åtskilliga år förutsatte jag att jag aldrig skulle behärska det svenska språket tillräckligt väl för att kunna betrakta det som mitt eget. Om jag hade tillåtit min polska att förfalla till en bruten emigrantjargong, skulle jag därför till slut ha förvandlats till en människa utan språk. Jag bestämde mig att förhindra detta och vara rädd om mitt språk. Jag tror inte att det behöver vara mera komplicerat än så.
Polska är mitt första språk kronologiskt sett, polska och svenska är mina första språk med tanke på hur jag behärskar dem. Jag vet inte på vilket språk jag räknar och drömmer, däremot vet jag på vilket språk jag svär efter att ha slagit mig på fingret med en hammare – men detta säger ingenting eftersom svenskan saknar svordomar som är värda namnet. Båda dessa språk är lika viktiga för mig men breven från min far, som dog 1964 och vilar på den sorgligt förfallna judiska begravningsplatsen i Katowice, är skrivna på polska.

RG: Kommer du ihåg vad du gjorde den 10 december 1980?

JH: Ja! Sveriges Television ägnade som varje år flera timmar åt Nobelfestligheterna. Jag tittade på prisceremonin. Jag var inte stolt eftersom jag ju inte hade någon del i Czesław Miłoszs förtjänster. Jag var mycket nöjd. Detta var vår poet, inte deras. På kvällen talade Miłosz vid den högtidliga banketten. Han sade: ”Framför allt tänker jag på alla dem som älskar det polska språket och den polska litteraturen, var de än finns, i Polen eller i utlandet.” Det var om mig! Och sedan: ”Jag utgör en del av den polska litteraturen, det vill säga av en litteratur som är relativt okänd i världen eftersom den är tämligen oöversättbar.” Jag kan inte föreställa mig att jag vid den tiden skulle ha fäst någon vikt vid det sistnämnda. Tjugo år senare, när han mindes sitt arbete med Traktat om poesin, skulle han skriva: ”Jag hade förstås inte haft en tanke på att dikten skulle kunna tala till andra än polska läsare.”

Tänka sig att i vår tid och i en så förändrad värld är det min lott att insistera att oöversättlig polsk poesi kan göra sin röst hörd och begriplig på svenska. Visst kan livet bjuda på underbara överraskningar, eller hur?

  1. Traktaty Miłosza po szwedzku. Jurek Hirschberg w rozmowie z Renatą Gorczyńską, [i:] Kwartalnik Artystyczny nr 1/2017 (93), s. 113–122
  2. Renata Gorczyńska, f. 1943 i Warszawa, polsk essäist, översättare och litteraturkritiker, mångårig medarbetare till Czesław Miłosz. Bor i Gdynia vid polska Östersjökusten.

Förintelsen i Czesław Miłoszs diktning – den 9/5 kl. 18.30 hos Judiska Församlingen i Göteborg

Czesław Miłosz 9 maj

”Jag, nytestamentlig jude”

Tisdagen den 9 maj kl. 18:30 i  Judiska Församlingens stora sal, Östra Larmgatan 12 i Göteborg

Czesław Miłosz (1911–2004) framstår idag som en av det gångna seklets litterära portalfigurer och hans verk behåller sin ständiga relevans och aktualitet. Den polske poeten och prosaförfattaren med mera är den enda Nobelpristagare som även har hedrats med titeln Rättfärdig bland nationerna för sina ansträngningar att rädda judar undan Förintelsen.

Paul Rudny samtalar om Förintelsen i hans diktning med Jurek Hirschberg, översättaren av de nyss utgivna Traktater på vers – Miłoszs förbluffande diskursiva poesi som för första gången finns samlad i en volym, dessutom på svenska. Skådespelaren Ingemar Carlehed läser judens klagosång ur Traktat om poesin och nyöversättningar av dikter skrivna i skenet från det brinnande Warszawagettot. Miłosz tycks inse ordets tillkortakommande i mötet med ondskan men – poet som han är – uttrycker han detta genom storslagen diktning.

Samtalet följs av en visning av Michał Nekanda-Trepkas prisbelönta film Campo dei Fiori (2013, 28 minuter, polskt tal med engelsk text). Miłosz kommenterar gettoupproret och för första och sista gången läser framför kameran sin djupt berörande dikt som filmen har lånat titeln från.

Entré: 30 kr för medlemmar, 100 kr för icke-medlemmar. Betala gärna i förväg till BG 766-5573 eller swisha till 1231472356. Ange CM9/5 samt namn.

Kaffe/te och kaka serveras.

Obligatorisk föranmälan senast den 8 maj till info@judiskaforsamlingen.se

Alla är välkomna!

Arrangör: Informationsstyrelsen vid Judiska Församlingen i Göteborg

Premiär i Bajit för den prisbelönta filmen Campo dei Fiori

Samtalet i Bajit den 21 november kl. 18:30 om Förintelsen i Czesław Miłoszs diktning följs av den svenska premiärvisningen av Michał Nekanda-Trepkas prisbelönta film Campo dei Fiori (2013, 28 minuter, polskt tal med engelsk text). Poeten kommenterar upproret i Warszawagettot och för första och sista gången läser framför kameran sin djupt berörande dikt som filmen har lånat titeln från.

Filmen har belönats med en silvermedalj vid 2014 års New York Festivals – World’s Best TV & Films.

Observera obligatorisk föranmälan.

”Jag, nytestamentlig jude” – Miłosz och Förintelsen, den 21/11 kl. 18.30 i Bajit

Czesław Miłosz 21 november

Förintelsen i Czesław Miłoszs diktning är samtalsämnet i Stockholm på måndag den 21 november kl. 18.30. Välkommen till Bajit, det nyligen invigda huset för judisk utbildning och kultur vid Nybrogatan (ingång mellan Riddargatan 3 och 5).

Czesław Miłosz (1911–2004) framstår idag som en av det gångna seklets främsta litterära portalfigurer och hans verk behåller sin relevans och aktualitet. Inte alla vet att den polske poeten och prosaförfattaren med mera är den enda Nobelpristagare som även har hedrats med titeln Rättfärdig bland nationerna för sina ansträngningar att rädda judar undan Förintelsen.

Journalisten och författaren Eva Ekselius samtalar om Förintelsen i hans diktning med Jurek Hirschberg, översättaren av de nyss utgivna Traktater på vers – Miłoszs förbluffande diskursiva poesi som för första gången finns samlad i en volym, dessutom på svenska. Skådespelaren David Arnesen läser kvädet ur Traktat om poesin och nyöversättningar av dikter skrivna i skenet från det brinnande Warszawagettot. Miłosz tycks inse ordets tillkortakommande i mötet med ondskan men – poet som han är – uttrycker han detta genom storslagen diktning.

Samtalet följs av den svenska premiärvisningen av Michał Nekanda-Trepkas prisbelönta film Campo dei Fiori (2013, 28 minuter, polskt tal med engelsk text). Miłosz kommenterar gettoupproret och för första och sista gången läser framför kameran sin djupt berörande dikt som filmen har lånat titeln från.

Judiska Församlingen i Stockholm är arrangör. Entré: 50 kronor för medlemmar, 100 kronor för icke-medlemmar. Servering i Bajits bar.

Obligatorisk föranmälan senast den 17 november till john.gradowski@jfst.se. Du hittar besöksinformation här.

Alla är välkomna!