Izolda Lindberg Suslak (31 I 1942 – 12 IV 2019)

Izolda var född i sovjetiska Saratov och uppvuxen i Vilnius och polska Katowice. Sedan 1969 har hon varit bosatt i Malmö och glatt oss med sin ljusa personlighet och sitt underbara pianospel. Den 24 april tog vi, hennes familj och vännerna, avsked av henne.

Det här är min berättelse om Izolda. Jag hoppas att många känner igen sin Izolda.

*

Det är en strålande vårdag. Två eleganta herrar promenerar med sina söndagsfina fruar längs en allé i stadens stora park. Bakom dem rullar en överviktig nioårig pojke som fascinerat iakttar en uppenbarelse från Litauen: en lång och slank flicka i vitblommig klänning, med flätan hängande ända ner till midjan. Hon ser sig omkring i sitt nya polska hemland med en femtonårings osäkerhet och nyfikenhet. Detta är mitt första möte med Izolda.

Anselm Suslak och Salomon Hirschberg, uppvuxna vid samma gata i den österrikiska och sedermera polska staden Tarnopol, har inte sett varandra på många år. Deras hemtrakter har annekterats av Sovjetunionen. Mina föräldrar har överlevt den sovjetiska ockupationen, den tyska ockupationen och Förintelsen och flyttat västerut, till det nya Polen. Izoldas föräldrar hade flytt undan de avancerande tyska arméerna till Sovjetunionen där hon kom till världen mitt under brinnande krig. De lyckades återvända till Polen först 1957. Nu är de i min hemstad sedan några dagar tillbaka – barndomsvännerna vill bo nära varandra.

Izoldas polska pianodebut. Hon spelar Chopin på skolavslutningskonserten. Rungande applåder förstås. Jag blir uppjagad på det stora konserthusets scen av mina föräldrar för att överlämna en stor blomsterbukett, men just då försvinner Izolda bakom kulisserna. Jag kliver ner och blir uppskickad igen. Där står jag nu ensam och villrådig, håller hjälplöst i buketten och vill helst försvinna genom golvet medan publiken gapskrattar och fortsätter applådera.

Nu är året 1969 och antisemitismen härjar igen i Polen. Våra pappor vilar ett stenkast från varandra på den gamla judiska begravningsplatsen och slipper att bryta upp ännu en gång. Jag ringer Izolda: ”Ni kan inte stanna här. Jag tar tåget till Warszawa i morgon bitti för att börja ordna med vår utresa. Jag hoppas att du åker med mig.” Det verkar osäkert, men nästa morgon står Izolda på perrongen när jag kommer dit.

Izolda och hennes mamma bosätter sig i Malmö, medan jag hamnar i Göteborg med min mamma och lillebror. Har man blivit vän med Izolda och inte gör bort sig så har man en vän för livet. Jag lyckas att inte göra bort mig. Resten utspelar sig på nära håll: Izolda arbetar, musicerar. Hon gifter sig. Hon blir mamma. Hon blir mormor. Det finns en sak i hennes liv som är viktigare än något annat: hennes närmaste. Det var pappa Anselm och mamma Sara. Det är hennes man, den fine trombonisten Roger Lindberg, det är deras dotter Katarina med maken Scott Pointon, barnbarnen Charlie och Sara-Pearl. De är hennes liv och hon är deras.

Izolda har en gåva: en obegränsad kapacitet för vänskap. Det har något att göra med hennes förmåga att utstråla sällsynt värme, visa känslor, använda ord som ”älskling”, ”fantastiskt” och ”ack”. Hon får vänner, ger dem hela sin kärlek och lojalitet och får sjufalt tillbaka. Närhelst jag ringde henne eller kom förbi under den svåra tiden, fanns minst en väninna vid hennes bädd. En av dem sade till mig: ”Vi bråkar om vem som får sitta hos Izolda näst.” Det värmde hjärtat, även för henne.

Jag kan inte föreställa mig Izolda utan hennes musik. Jag har aldrig träffat någon som skulle förkroppsliga musik till den grad: hon tycktes vara överfull av den, det räckte för henne att skaka händerna över klaviaturen och musiken droppade från fingerspetsarna – sådana konster har jag annars bara sett hos Oscar Peterson. Musik var inget som man kunde ha ljumma åsikter om – det var antingen eller. Det var inte passande att underskatta Chopin eller Tjajkovskij. Och det var inte nödvändigt att överskatta en del andra, i synnerhet Wagner och Bruckner. Musik utan känslor och övertygelser var inget för Izolda.

Det fanns andra saker som var viktiga. Hennes judiska bakgrund gav en förpliktelse att minnas. Att ta ställning mot onda påfund var viktigt, att vara a mensch. Tänk på en sak: om det inte vore för alla dessa människofientliga -ismer som hade drabbat hennes föräldrar och även henne själv, för nazismen som hade nära nog utplånat hennes släkt, för stalinismen som hade hållit hennes far fängslad under åtta långa år, för antisemitismen som hade fördrivit henne och hennes mor från Polen, så skulle hon ha fått träffa åtminstone några av sina mor- och farföräldrar, haft släktingar vid sin sida, sina gamla skol- och studiekamrater. Nu har hon fått hålla tillgodo med oss och jag tror inte att hon beklagade sig – men hon var mycket medveten om var hon hade kommit ifrån.

Hon hade samlat ett antal språk på vägen, men innerst inne hade hon en speciell plats för ryska. Jag tror att detta mest berodde på att ryska är mera melodisk än de flesta andra språk. Och drömmer man och räknar på ryska – det kanske hon gjorde – så är det nödvändigt att mata den känslosamma själen med poesi. Jag brukade skicka dikter till henne, sedan pratade vi om dem. Det finns en dikt som jag vet att hon har läst. Det känns märkligt passande att citera de avslutande versraderna.¹

Jag tröstar er så klart. Jag tröstar även mig själv.
Ingen vidare tröst. Trädens kandelabrar
Bär fram sina gröna ljus. Magnoliorna blommar.
Detta är också verkligt. Det stora larmet upphör.
Minnet tillsluter sina mörka vatten.

”Vi har varit med om dig, vi kan aldrig förlora dig”, har Roger, Katarina och Scott skrivit. Vi har sorg, men glädjen över att ha varit med om dig är större. I minnets mörka vatten finns en strimma av intensivt ljus. Det är en oändligt lång, solbelyst allé i parken, kantad av kastanjeträd och magnoliabuskar. Där går Izolda, slank, reslig och strålande vacker, med föräldrarna vid sin sida. Hon ser på oss nyfiket och kärleksfullt. Det kommer hon alltid att göra. Det gör hon just nu. Jag vet det säkert. Under ögonlocken sitter små minneskorn och när man sluter ögonen hårt, glimmar de som diamanter. Inne i dem finns våra minnen av Izolda. Detta är också verkligt.

Vi ser dig, Izoldetjka.

Jurek Hirschberg

1. ”Föreläsning VI” ur Sex föreläsningar på vers av Czesław Miłosz ↵

*

Lyssna på Franz Schuberts Fantasi f-moll D940 op. 103. Izolda Lindberg Suslak och Robert Bennesh spelar i Husie kyrka i Malmö den 16 juli 2013.