A Survivor’s Journey: The Lusia Milch Story

Den unga Lusia Rosenzweig

A Survivor’s Journey: The Lusia Milch Story

Engelska, 103 minuter, 2020

Denna starka dokumentär, en berättelse om Lusia Milchs omänskliga umbäranden och räddning, visades för första gången den 25 december 2020 i samband med hennes nittionde födelsedag. Omgiven av sina närmaste var hon den första som såg den. Hör hennes berättelse om ett jagat, föräldralöst judiskt barn som överlever i ockuperat Polen och till slut hittar sin tillflykt i Amerika. Filmen bygger på intervjuer med Lusia, som åtföljs av familjefoton och filmdokumentation.

Se filmen här.

Hon föddes 1930 som Lusia Rosenzweig i Skałat, vid den tiden en polsk småstad vid gränsen mot Sovjet, idag belägen i västra Ukraina och en bråkdel av dess forna storlek. Hennes far dog i cancer när hon var fyra. Så småningom gifte modern om sig och en lillasyster föddes. Vid andra världskrigets utbrott ockuperades östra Polen av Sovjetunionen, sedan kom den tyska ockupationen och Förintelsen.

Vid slutet av 1943 var Lusias mor, styvfar och lillasyster döda, utplånade tillsammans med nästan hela den stora släkten och med stadens judiska majoritet. Tolv år gammal fanns hon nu alldeles ensam i en livsfarlig omgivning. Hon lyckades överleva genom att låtsas vara en ukrainsk bondflicka och höll sig vid liv tills den sovjetiska fronten hade pressat tyskarna tillbaka. Efter befrielsen korsade hon den ödelagda kontinenten och steg ombord på en båt till New York.

*

Jag talade med Lusia dagen efter att hon hade sett filmen. Hon var hänförd, fängslad av sitt eget vittnesmål. Hon berättade för mig om sina intryck och upprepade ständigt det mest centrala: Allting är sant.

Intervjuerna med Lusia spelades in 2018 när hon var 87. Det fanns inget manus. Hon talade ur minnet förutom en kort uppläsning av ett vittnesmål. De överlevandes berättelser återfinns i Abraham Weissbrods bok The Death of a Shtetl som hon översatte från jiddisch till engelska och publicerade 1995.

Trovärdigheten av Lusias vittnesmål om förbrytelsen mot henne, hennes familj, släkt och folk är obestridlig. Jag kan hennes historia utantill. Jag har talat med henne vid oräkneliga tillfällen under de senaste 50 åren. Lusia återberättade sin historia under större delen av vartenda samtal. Hon har aldrig ändrat en minsta detalj. Hennes berättelser har varit orubbligt sammanhängande.

Som deltagare i denna halvsekellånga ritual att rädda minnet av dessa händelser och deras offer från glömskan inser jag nu till min förvåning, att jag får lov att indirekt bära vittnesbörd om dessa minnesbilders oföränderliga stringens. Ättlingarna till Förintelsens överlevande är vittnen genom arv.

Etka, Rózia och Gizunia Bernstein, Skałat, juli 1939

I filmen ser man ett gulnat fotografi av en leende ung kvinna omgiven av två unga flickor. Min mor och hennes yngre systrar var Lusias kusiner. Mina unga mostrar dog tillsammans med min morfar på dödens fält utanför Skałat. Mellan filmens bildrutor vistas de vars bilder inte har bevarats – oräkneliga ansikten som aldrig kommer att ge sig tillkänna, röster som har yttrats men inte hörts.

Lusia Milch ger röst åt dem vars ansikten förblir fördolda. Allt detta är sant.

Jurek Hirschberg

Detta inslag finns även på engelska och på polska.