Leon Neuger och översättaren i underlandet

– God morgon, Leonku!
– God morgon, Jureczku!

De ömsesidiga besvärjelserna uttalades i en glad och melodiös ton, med överdriven betoning på förnamnens andra stavelse. De skulle duga som inledningsverser i en amsaga för vuxna barn. Ritualen var inbränd i våra telefoner och gjorde det omöjligt att inleda samtalet på något annat sätt. Vore det inte för det, hade den kanske ersatts av en mera konkret prosa:

– Det gläder mig att du hade lust att svara.
– Du har ju ännu inte hunnit störa mig den här veckan.

På något sätt, förvånansvärt snabbt, lyckades jag etablera en vänskap med Leonard Neuger som gav mig mer än jag hade anledning att förvänta mig.

*

Jag letar inte efter nya sysselsättningar men ibland snubblar jag över dem. I förbigående började jag då och då översätta polsk poesi till svenska. Detta berodde främst på en illvillig redaktör som brukade smyga in till mig lärda artiklar för översättning. På tredje sidan gömde sig vanligtvis ett fragment av någon besvärlig dikt. Mina protester avfärdades av redaktören med en axelryckning: – Det är Bolesław Leśmian, alla vet vad det handlar om, översätt litet grovt!

En sådan översättning är dock lättare att beställa än att skriva under med sitt eget namn. Jag gjorde vad jag kunde och resten är historia. Redaktören visade min översättning för Neuger, som uttryckte förvåning över att Leśmians poesi över huvud taget kunde översättas till svenska. Han kallade mina experiment för översättning! Jag ringde professorn och frågade blygt om han ville framföra någon kritik eller ge mig några råd. – Ja, jag har en anmärkning. Du har använt ett ord som jag nog skulle ta mig en funderare över.

Ett ord! I detta ögonblick blev jag översättare och Leon blev min vän. Hur jag blev hans vän är svårare att begripa.

*

Vi delade intressen och samtalsämnen. Ibland gick han in i rollen som lärare. Han fyllde luckorna i mina kunskaper om polsk litteratur med spontana föreläsningar som kunde ha gått i tryck utan korrekturläsning. Dessa föreläsningar förbyttes dock inte i monologer utan förblev en del av samtalet. Han var konversationens mästare.

Vad musiken beträffar var våra utgångspunkter mer likställda. Vi höll oss till att samtala eftersom det inte främjade mina intressen att gräva fram hans piano under en pyramid av böcker. Vi var också någorlunda jämställda vad kökets mysterier beträffar, med undantag för hans världsberömda anka vars tillagning det inte var lämpligt att lägga sig i. Den unika så kallade Leonpastan, mina barns favorit, var omöjlig att vidareutveckla: fem minuters tillagningstid inklusive inköpet av ingredienserna i kvartersbutiken.

Vår vänskap började med översättningar men slutade inte där. Vissa vänskaper varar i sin egen rumstid och Leons andliga närvaro är fortfarande påtaglig. Poesiöversättningens specifika utmaningar förblev närvarande i våra samtal och korrespondens. Några översättningsprojekt intog en speciell plats och jag tror att de fördjupade vår vänskap på det sätt som gemensamma äventyr kan göra.

*

Den lurige redaktören nöjde sig inte med Leśmian: en av de texter som han smög in till mig var fylld med citat från Czesław Miłosz’s Traktat om poesin. Efter att ha översatt dem kände jag mig frestad att integrera fragmenten till en större helhet, att fördjupa mig i hans andra verk. Jag landade på tunn is full av sprickor och vakar. När det blev blött i skorna, ringde jag Leon. Ett samtal med honom besvarade frågan eller ledde mig vidare till hans vänner: Aleksander Fiut, Józef Olejniczak och många andra. Hade det inte varit för hans enastående begåvning för att skapa nya konstellationer bland dem som stod honom nära, skulle jag ändå säkert ha publicerat mina svenska Miłoszöversättningar, men idag skulle jag knappast vilja föra dem på tal.

*

På våren 2018 meddelade Leon den glada nyheten: hans sagor skulle publiceras på förlaget Austeria i Kraków. Sagor var något nytt för honom, men visst, varför inte? – han hade breda intressen och gillade att överraska. Han var inte förtegen men väl hemlighetsfull. Om vissa saker talade han med mig med häpnadsväckande uppriktighet, andra – lika grundläggande – nämnde han i förbigående efter år av intensiv bekantskap. Jag misstänker att han valde olika ämnen att tala om och att tiga om beroende på vem han talade med. Han hade många ansikten som han avslöjade beroende på samtalspartnern, humöret för stunden och tiden på dygnet. Han var en intressant man, likväl även mycket nyfiken på allt som intresserade honom. Han kunde inte ha ärvt ett bättre efternamn: Neugier – nomen omen – är en av stavningsvarianterna i Krakóws gamla judiska folkbokföringsböcker.

Han lät mig läsa manuskriptet av sina Wierutne bajki dla dorosłych dzieci (Amsagor för vuxna barn). Först då förstod jag att han hade skrivit dem på vers. Och vilken vers! – polerad, livlig, mättad med absurd humor och fullspäckad med språkekvilibristik. Jag frågade om jag kunde få lov att försöka översätta några av dikterna till svenska. Han ställde sig positiv men skeptisk till mitt förslag, eftersom han inte trodde att hans verk kunde underkasta sig någon som helst form av översättning.

Så började mitt roligaste översättningsprojekt, om man nu kan kalla det så. Enda sättet att tämja hans otyglade tanke- och ordsprång tycktes vara en fri stilistisk imitation snarare än en trogen översättning. Ireneusz Kania förknippar sådana alster med ekvivalenter, Piotr de Bończa Bukowski tänker på Nachdichtung, medan jag fäster blicken vid Aisopos och La Fontaines efterföljare på nära nog vartenda europeiskt språk. Åtskilliga sagor fick jag berätta med mina egna ord medan jag lät mig inspireras av originalet och bibehöll en ganska konstant nivå av humor och filosofisk eftertanke. Historiskt sett är det inget ovanligt med sådant förfarande, men med min dåvarande föreställning om översättarens roll och plikter hade jag knappast tagit mig dessa friheter utan författarens välsignelse.

Jag skickade till honom dikt efter dikt och väntade på omdömet. En gång sade han att min översättning slutade för tragiskt (även om det var så han avslutade nästan varenda fabel), en gång tyckte han att den var för lustig. Vid ett annat tillfälle tyckte han att min fantasi hade fört mig litet väl långt för hans smak: vad hade en känd svensk sångartist att göra i fabeln om grävlingen och minken? Men generellt hade han inga invändningar, han skrattade åt oväntat galna påfund, stördes inte av att jag bemäktigade mig hans diktning – han hade en förvånansvärt liberal inställning till en översättare som höll på att armbåga sig genom hans texter.

Vårt sista samarbete fick mig att förstå var denna inställning hade kommit ifrån.

*

Gunnar Ekelöf framstår på ett självklart sätt som en av de mest intressanta modernisterna i svensk poesi – vissa skulle säga att ingen intog en mera central ställning inom svensk lyrik kring förra seklets mitt. Föga förvånande hade han hamnat i fokus för Leons översättargärning. Jag vet inte hur omfattande detta projekt var tänkt att bli – Ekelöfs diktning upptar två gedigna volymer. Jag vet dock hur djärvt Leon öste från denna oeuvre: han började med En Mölna-elegi, publicerad i fragment på 1950-talet och i sin helhet 1960. Detta verk är en mosaik av bilder hämtade från det förflutna, visioner inspirerade av orientaliska studier, fragment av klassiska texter eller sådana som utger sig för att vara klassiska – och allt detta skimrande i en myriad av höga och låga stilar, en mängd språk och grafiska inslag. Det är svårt att hitta en större översättningsutmaning, även om det inte råder någon brist på sådana hos Ekelöf.

Under arbetet med översättningen hittade Leon i sin omgivning samtalspartners som han kunde diskutera med och lösa gåtor som han hade stött på i Elegin. Jag var en av dem. För första gången kände jag mig intensivt involverad i ett av Leons konkreta översättningsprojekt och kunde följa hans metod på nära håll. Hans lösningar var beslutsamma, intelligenta, eleganta – det förvånade mig inte. De var också djärva. Han var inte rädd för kirurgiska snitt, accepterade avvikelser, skapade med stor fantasi nya ord som verkade saknas i ordboken endast på grund av ett förbiseende.

Jag vet inte om denna uppkäftiga driftighet även präglade hans andra översättningar från svenska till polska, eftersom jag har kunnat bekanta mig med dessa författares originaltexter i stället för att läsa dem i en översättning. Jag är säker på att han anpassade metoden till de specifika krav som ställdes av den översatta texten. Jag antar att där låg förklaringen till hans tolerans gentemot mina excesser med hans Amsagor: om han får lov, så ock får jag. Hans arbete med Elegin var för mig en illustration av en uppenbar sanning: poesiöversättning handlar inte om att sträva mot ett svårfångat ideal utan om den bästa kompromissen.

Detta ambitiösa projekt av Leon är värt att varsamt slutföras. Gunnar Ekelöfs En Mölna-elegi kommer att kunna läsas på polska.

*

Poesiöversättningar utgjorde viktiga beröringspunkter för vår vänskap. Gemensam läsning och diskussioner stärkte det ömsesidiga förtroendet, men framför allt blev de en förevändning för verkligen glädjefyllda möten. Jag är även säker på att vi förenades i en känsla av viss ödesgemenskap: vi var nästan jämnåriga, våra föräldrar hade undkommit Förintelsen, vi kände oss tvungna av ogina makter att emigrera, vi fann en fristad i samma exotiska land bakom knuten, vi vistades i samma språkkulturer. I mina kontakter med Leon kände jag hans enorma välvilja. Jag är säker på att denna känsla var ömsesidig.

Genom honom träffade jag hans vänner som blev mina vänner. Det är hans mest värdefulla gåva till mig.

Jurek Hirschberg

Denna essä publicerades ursprungligen på polska under titeln ”Znalezione w tłumaczeniu” i Gry międzyludzkie Leona Neugera [Leon Neugers mellanmänskliga lekar], red. Aleksander Fiut, Elżbieta Jogałła, Elżbieta Tabakowska, Wydawnictwo Austeria, Kraków Budapest Syrakusa 2022, s. 261–266.