Då sade Herren till Kain: ”Var är din broder Abel?” Han svarade: ”Jag vet inte; skall jag ta vara på min broder?”
Jan Darowski föddes 1926 i den del av polska Schlesien som fram till 1920 hade tillhört Preussen. 1943 blev han tvångsrekryterad till Wehrmacht, bytte sida i Normandie och anslöt sig till de polska styrkorna på de allierades sida. Fram till sin död i London 2008 var han verksam i England som poet, essäist och översättare vid sidan om sin anställning på ett tryckeri.
Hans dikt ”Post mortem” ingår i diktsamlingen Trätoträdet från 1969. Nittiotvåårige Czesław Miłosz skrev om den under sitt sista levnadsår: ”Sådan bitter och grym dikt har aldrig skrivits i Polen. … Dikten har sin betydelse inte minst för att sådana ord över huvud taget kunde yttras av en polsk poet.”
Dikten kan läsas på fler än ett sätt, inte minst i ljuset av de tankar som Darowski formulerar i sina essäer. Jag överlåter uttolkningen åt läsaren.
Post mortem
Z gwiazdą Dawida zeszli pod naszą ziemię,
zatruli powietrze dwutlenkiem śmiertelnych Psalmów
musimy się dusić, my, mordu świadkowie,
za drugą rączkę z katem iść pochyleni w dziejach.
Nie pomoże alkohol. Na powierzchnię wypływa
oleistą purpurą nasza hipokryzja.
Nie pomogą pomniki i fakt żeśmy bezbronni
byli jak oni. Nie wszystkich smucił miecz
rozcinający węzeł gordyjski dla nas,
rozcinający dwa życia narodu.
Nie pomoże alkohol, Lete tchórzów i głupców.
Morderca może w białych rękawiczkach
podawać rękę tym co ocaleli.
Może powiedzieć, patrz moja prawica
czysta jest, nie wiedziała co druga ręka czyni.
A zamyślony hura-chrześcijanin,
strząsając popiół cygara w Atlantyk,
rzec może, owszem, napis był i ręka,
ale nie miałem z sobą okularów.
Ale my w spisku byliśmy najstarsi,
nawet milczeniem nie zobowiązani,
jedliśmy chleb wspólny,
z tej samej skały
pili, ich ręce dotykały nas,
bezkrwiste ręce biblijnych krawców –
…………………………
Te same ręce są wiatrem za szybą
szarpią czerwony wstyd wieńca
szarpią pamięć.
Post mortem
Med Davidsstjärnan steg de ned under vår jord,
förgiftade luften med dödspsalmernas dioxid,
vi måste kvävas, vi, vittnen till mord,
gå hand i hand med bödeln, böjda i historien.
Alkohol hjälper inte. Vår skenhelighets
oljiga purpur flyter upp till ytan.
Monument hjälper inte, inte heller att vi
var lika försvarslösa. Inte alla sörjde
när svärdet högg itu den gordiska knuten
för oss, högg itu nationens två liv.
Alkohol hjälper inte, ynkryggens och dårens Lethe.
Mördaren kan, iklädd vita handskar,
räcka sin hand till dem som överlevde.
Han kan säga, se, min högra hand
är ren, den visste inte vad den andra gjorde.
En ivrig kristen, försjunken i tankar
när han strör cigarraskan i Atlanten,
kan säga, medges, skriften fanns och handen,
dessvärre hade jag inga glasögon.
Men vi var allra äldst bland sammansvurna,
tigandet gjorde det ju knappast tvunget,
vi hade delat bröd,
druckit ur samma klippa,
deras händer hade rört vid oss,
de bibliska skräddarnas bleka händer.
…………………………
Samma händer är vinden bakom rutan,
sliter i kransens röda skam,
sliter i minnet.
Från polska av Jurek Hirschberg
