Traktater av Czesław Miłosz på svenska1
[Läs den polska originaltexten i Kwartalnik Artystyczny nr 1/2017 s. 113–122]
Renata Gorczyńska2: ”Har du fått min bok?” – frågade du mig trots att det är författarens namn, Czesław Miłosz, som tillsammans med poetens lätt demoniska bild figurerar på omslaget intill den svenska titeln: Traktater på vers. Din insats uppmärksammas i mycket mindre stil. Låt oss förtydliga: det är en diger lunta på drygt 400 sidor som rymmer Miłoszs traktatpoesi i din översättning, med ditt förord, dina kommentarer samt även med författarsamtal om dessa dikter, genomförda en gång i tiden av Aleksander Fiut, Andrzej Franaszek och undertecknad. Jag kan förstå denna känsla när översättaren på sätt och vis lägger beslag på poetens verk på ett annat språk. Var det detta som hände?
Jurek Hirschberg: Uttolkningen av stora texter, må det vara i översättning eller på scen, är även en form av oblodig kannibalism. Interaktionen med en annans penna, strävan efter att leva sig in i någon annans tanke är så starka att de leder till just sådan appropriering, till att någon annans verk blir ”mitt eget”. Översättaren tittar misstänksamt på utgången och ställer sig den uråldriga frågan: ”Vems är du, min eller hans?” I slutändan är det ändå inte så säkert vem som har ätit upp vem. För övrigt brukar föräldrarna knappast protestera när lärarinnan talar ömsint och stolt om ”mina barn”, alltså skulle Miłosz kanske förlåta mig ”min bok”.
RG: Men alvarligt talat, vad har fått dig att satsa på detta ambitiösa företag? Jag trodde att Miłoszs poetiska opus hade nästan i sin helhet överförts till svenska efter Nobelpriset. I stället ser det ut som att du var först med att åta dig en komplett översättning av Traktat om moralen, Traktat om poesin, Traktat om teologin och Sex föreläsningar på vers.
JH: Åtskilliga översättningar av Miłoszs poesi har mycket riktigt kommit ut på svenska, däribland en ambitiös om än ej helt motiverad titel Samlade dikter 1931–1987. Det är möjligt att hans universalism, sparsamhet med uttrycksmedel, avsky för allsköns utsmyckningar och fyrverkerier går hem hos sakliga men känslosamma nordbor. Brombergs Bokförlag har under årens lopp konsekvent skapat och underhållit intresset för Miłosz. Flera översättare har ägnat sig åt honom – framför allt den ovärderlige Anders Bodegård. Det återstår ändå en hel del att översätta, inte minst bland hans tidiga verk, stora former, dikter med strikt metrik och på rimmad vers. Inte heller de publicerade översättningarna kan ju i alla lägen betraktas som definitiva. Poesi av denna rang förblir en outtömlig källa för översättaren.
Hur gick det till när jag åtog mig detta företag? Nej då! – det var inte tal om att jag skulle ”åta mig” något sådant. Jag skulle inte våga lova en förläggare att jag kommer att lyckas och att resultatet blir lämplig för publicering. Låt mig ge ett drastiskt exempel, det allra sista versparet i Traktat om moralen:
Vi går i frid nu, små och enkla.
Framför oss ligger
– Mörkrets hjärta.
Det är ingen tvekan om att Joseph Conrads boktitel måste hamna sist i sista versen. Att den inte får ändras. Att efter att rakt igenom 434 versrader ha hållit mig till originalets parrim måste jag hitta vers nummer 435 som inom ramarna för sina nio stavelser någorlunda rimmar med diktens sista vers och är trogen originalet. Hittar jag den inte så får hela översättningen hamna i skrivbordslådan.
Litet lagom spänning främjar kreativiteten. Därför arbetade jag mig igenom dessa 434 versrader väl medveten om att framför mig låg vad som för en översättare lätt kunde framstå som just mörkrets hjärta. När jag till slut hade landat där, nedkom jag om jag minns rätt med ett åttiotal varianter och lyckades övertyga mig om att den minst dåliga bland dem var gott nog. Dock skulle jag aldrig ha utlovat detta på förhand, särskilt med tanke på att det inte är Traktat om moralen som står för bokens största utmaningar.
RG: Hur började det i så fall och hur fann detta översättningsprojekt sin slutliga form?
JH: På slutet av 2011 höll jag på att översätta till svenska Zbigniew Bidakowskis artikel om Traktat om poesin för publicering i Suecia Polonia, en ambitiös tvåspråkig svensk kvartalstidskrift. Denna text innehöll några korta citat som krävde omsorgsfull översättning. Jag blev särskilt fascinerad av att fördjupa mig i ett av fragmenten:
Ja, tänk att foga samman
Bäverns lurvighet, vassruggarnas doft,
Rynkorna på en hand som håller kruset
Från vilket vinet droppar.
Vilken kraftfull vision av sammanbindning mellan naturen och kulturen, koncentrerad till en enda mening vars uttryck för tankarna till en duk av Rembrandt eller Picasso och sammanfattar ansträngningarna hos en hel armé filosofer. Jag blev mycket intresserad. För rena nöjets skull översatte jag ett dussintal versrader mellan två citat. Sedan en sida introduktion, och nästa sida, och så vidare. Jag blev beroende och kunde inte sluta. När jag var färdig med översättningen, tog jag förstås itu med författarens omfångsrika kommentar och sedan tänkte jag: ”Nåväl, jag har haft tur med Traktat om poesin men Traktat om moralen är förstås omöjlig att översätta – den är mera metriskt koncentrerad och dessutom rimmar. För att leda detta i bevis skall jag försöka översätta det inledande versparet.”
Det är för mig ganska obegripligt att jag har kunnat ta mig igenom dessa tre texter på tre månader, i huvudsak på kvällar och nätter då jag hade annat att göra på dagarna. Det verkar för mig teoretiskt omöjligt. Det var någon form av kreativ trans, en kombination av galenskap och eufori. Efter ett par veckor började jag märka att jag ibland talade långsammare än vanligt och tilltalade mina barn på formen:
”Hur många gånger behöver man säga
Att mjölken måste ställas i kylskåpet?”
Natalja Gorbanevskaja beskriver detta själsliga tillstånd mycket träffande när hon minns sitt arbete med översättningen till ryska av just Traktat om poesin.
Detta var förstås bara den första versionen. Ett halvår senare började jag leta efter en förläggare. Lyckligtvis blev processen så trög att jag fick tid till att göra talrika ”allra sista” revisionerna och att komplettera översättningarna med Traktat om teologin (om två traktater, så varför inte alla tre?), Sex föreläsningar på vers (eftersom jag inte kunde förvägra mig nöjet) och tre samtal med författaren (för att de är så viktiga för förståelsen). Och så blev tegelstenen till.
RG: Hur har du lyckats hitta en svensk förläggare som var villig att finansiera en tvåspråkig utgåva av Miłoszs långdikter? Och hur föreställer du dig deras läsare?
JH: Att hitta en förläggare var inte lätt. I jämförelse med Polen är Sverige ett stort men glest befolkat land, därför blir förlagorna proportionellt mindre. Förlagen konkurrerar inte bara med varandra utan även med nya medier. På den gamla goda tiden kunde ett förlag använda intäkterna i de mera lönsamma delarna av verksamheten till att finansiera ambitiösa utgivningsprojekt inom ramarna för vad förläggaren uppfattade som sitt kulturuppdrag, men nu är detta över. Miłosz är ett stort namn i Sverige därför att han helt enkelt är stor samt tack vare Nobelpriset och de talrika översättningarna, men man måste komma ihåg att inte alla läser poesi. Gör de det så behöver inte poesi i översättning vara deras förstahandsval. Allt detta leder till tämligen försiktiga utgivningsbeslut, vilket jag har stor förståelse för efter att ha tillbringat många år i den riskmedvetna IT-branschen. Det skulle säkert underlätta om Miłosz hade skrivit deckare.
Jag vill inte generalisera men jag har intrycket att mitt projekt framstod som intressant för de förlag som var tillräckligt små för att hysa en dos idealism men tillräckligt stora för att kunna ta en begränsad risk. Till slut kom jag i kontakt med ett förlag som var mycket intresserat och hade en i mitt tycke passande profil. Och när de väl hade fattat tycke för mitt vid det laget kompletta manuskript, rullade jag ut den demagogiska argumentationen: varje större översättarspråk samt även malajiska, innu och sicilianska har begåvats med åtminstone en signifikant tvåspråkig svensk lyrikutgivning – förutom polskan. Vilken annan polsk poesi kommer att under återstoden av detta sekel befinnas värdig en tvåspråkig utgåva om inte så centrala dikter av Miłosz gör det? Vi pratade inte mera om detta men tydligen hade mitt argument träffat den idealistiska strängen hos dem eftersom den första korrektur som jag så småningom fick visade sig vara tvåspråkig.
Vem kommer att läsa? Vem vet, kanske till och med polska skandinavister? Jag hoppas förstås att boken hittar sin väg till de svenska läsare som intresserar sig för Miłosz, poesi, kultur, ett av sina närmaste grannländer och dess historia, Europas och världens öden. Sveriges första tryckfrihetsförordning, världens äldsta moderna garanti av det fria ordet, har nyss firat 250 år – idag utgör den en del av Sveriges författning. Vad annat är huvudämnet för Miłoszs diskursiva dikter, om inte poetens ansvar för ordet och språket, för svåra vägval i tider då yttrandefriheten inte kan tas för given? Det räcker att öppna morgontidningen för att övertyga sig om att traktaternas budskap förblir aktuella och universella. Detta bör intressera läsaren. Och jag hoppas att ofullkomligheterna i mina översättningar inte kommer att skymma originalens uttryckskraft för den som väl har börjat läsa.
RG: Du har bemödat dig att hjälpa läsaren förstå kulturella referenser som traktaterna vimlar av. Det skulle nog vara omöjligt att åstadkomma utan noter. Kan du säga att Miłoszs traktater inte längre döljer några tolkningshemligheter för dig?
JH: Jag misstänker att uttolkningen av vissa fragment har förblivit en hemlighet till och med för Miłosz.
Känslomässigt smolk,
Tvångstanken hindrar för alltid tillträde.
Jag tror att detta hänför sig till författaren snarare än till läsaren. Vissa saker förblir fördolda. Poesins väsen består ju i slutändan i dess mångtydighet, ostadighet, flimrighet och denna systemens genomspegling som väcker var undanträngda förmåga till att uppleva transcendens, förundran inför något outsagt. Bakom den sjunde dörren döljer sig alltid en ny korridor.
Jag har förstått många betydelser som hade passerat obemärkta vid första läsningen. En gigantisk mängd kritisk litteratur har varit till stor hjälp. Och det som jag har missat är jag lyckligt ovetande om.
RG: Var och en av traktaterna presenterar andra utmaningar för översättaren. Traktat om moralen är väl tekniskt svårast med tanke på rimmen. Men rimmade fragment saknas inte heller i Traktat om poesin. Ibland står översättaren inför valet: antingen rim eller reson. Hur har du hanterat detta?
JH: Traktat om poesin är förstås svårast att tolka, där finns ju allt. Tekniskt sett är saken däremot långt ifrån självklar. Alltså, formen: metrisk och rimmad, blankvers, fri vers, biblisk vers, arkaismer, stiliseringar, dialekter, explicita och kamouflerade citat. Ju mera bunden form, desto mera tidskrävande blir översättningen, men blir den även svårare? Paradoxalt nog talar ett strikt metriskt rimmat verspar i slutändan på ett mycket tydligt sätt: – Du är färdig. Poetiken är ganska kraftfull, du har återgivit andemeningen och bevarat författarens intention, räknat stavelserna rätt, det rimmar någorlunda väl, versmelodin duger – låt det vara, fortsätt med nästa verspar. Ju friare form, desto svagare blir bekräftelsen att översättningen fungerar – därför uppfattar jag sådan form som svårare eftersom den lämnar mera ovisshet i sitt spår. Så fungerar det i varje fall hos mig.
Skall man vara trogen formen eller innehållet? Jag sympatiserar med inställningen hos den polske poeten och författaren Stanisław Barańczak som uttryckte den ungefär så här: Man bör identifiera och bevara diktens dominerande egenskaper, översätta god poesi på det ena språket till god poesi på det andra språket och undvika för stora kompromisser i valet mellan troheten mot innebörden och den formmässiga fulländningen. Och om det inte vill sig, varför inte översätta något annat?
”I lyriska partier har vi för det mesta följt Vladimir Nabokovs råd: ’Hellre en grov översättning ord för ord än den vackraste parafrasen’”, kan man läsa i förordet till den amerikanska utgåvan av Traktat om poesin som Czesław Miłosz hade översatt till engelska tillsammans med Robert Hass. Nabokov hade i själva verket uttryckt sig ännu mera drastiskt: ”Den mest tafatta ordagranna översättningen är tusen gånger mera användbar än den vackraste parafrasen.” Jag har svårt att hålla med om sådan föreskrift, inte minst när jag tittar in i Nabokovs översättning av Eugen Onegin till engelska: ett intressant experiment, men fullständigt oläsligt.
Med tanke på denna för mig kontroversiella strategi som Miłosz och Hass hade valt i sin engelska översättning av Traktat om poesin, ger resultatet – och särskilt dess lyriska och rimmade delar – en viktig fingervisning: detta är i Miłoszs tycke en utmärkt översättning, alltså bör jag bemöda mig att inte återge innebörden sämre. Traktat om moralen med sitt strikta parrim, än så länge tyvärr inte översatt till engelska (eller till annat språk sånär som på ett par undantag), låter nog översättaren ta sig litet större friheter, dock får man naturligtvis inte förändra utsagornas andemening.
Originalet förblir däremot normen för översättningens form. Metriken hos Traktat om moralen och Traktat om poesin är mycket konsekvent, alltså bör man bevara den eftersom svensken – i likhet med polacken och i motsats till engelsmannen – räknar stavelserna med hjälp av ögat snarare än örat. Jag tillåter mig att flytta cesuren något oftare än Miłosz gör själv. Sex föreläsningar på vers och Traktat om teologin är litet friare i formen. Traktat om moralen vimlar av assonanser, därför gör även min översättning samma sak. Ordagranna citat ur Adam Mickiewicz i Traktat om poesin lämnar dock inget utrymme för sådana lösningar.
Kompromisser är ändå oundvikliga. Vilka de än blir, måste de i slutändan resultera i hygglig poesi som inte kolliderar med författarens intentioner. I mitt förra yrkesliv (och jag har haft några stycken) brukade jag formulera affärsetikens principer för mina medarbetare som: ”Gör inget som du inte skulle vilja tala om för din mamma.” Jag har försökt att inte göra något som jag inte skulle vilja tala om för Miłosz.
RG: Du har alltså under arbetets gång sneglat på översättningarna av Miłoszs traktater till andra språk?
JH: Ja visst, men aldrig innan jag har översatt dikten, annars skulle de andra översättarnas lösningar surra i mitt öra och hämma kreativiteten. När jag däremot väl var färdig, ville jag gärna bekanta mig med deras angreppssätt och därigenom ifrågasätta mina egna tolkningar och lösningar, vilket jag ibland lyckades med. Men det finns inte särskilt många sådana översättningar. Jag har läst Traktat om moralen på ryska och tyska, Traktat om poesin på dessa språk och engelska, Traktat om teologin på alla dessa språk och på franska, och Sex föreläsningar på vers även till och med på svenska. Utöver detta skulle jag endast ha haft nytta av hebreiska som jag inte behärskar tillräckligt väl, av ungerska och ett par slaviska språk. Jag hann ställa några frågor till Natalja Gorbanevskaja som ju hade en del upplysningar från själva källan efter att ha översatt alla dessa verk förutom Traktat om moralen till ryska. Utöver detta har jag förstås fördjupat mig i ett helt berg av böcker, essäer och artiklar om dessa dikter samt även i Miłoszs och andra författares verk som man måste förhålla sig till för att inte trampa fel. Allt detta tog naturligtvis mycket längre tid än de första tre månaderna.
RG: Du är från början civilingenjör, numera arbetar du som auktoriserad translator (polska, svenska, engelska). Har din naturvetenskapliga bakgrund varit till någon nytta vid översättning av poesi?
JH: Knappast. Kanske mest i själva utgivningsprojektet som krävde en hel del envishet och målmedvetenhet – egenskaper som jag har fått träna på fältet under många år, men denna erfarenhet kan man ju även skaffa i många andra yrken. Kanske ett tycke för matematik och arbete i vissa IT-sammanhang förutsätter och utvecklar ett kombinatoriskt sinne, förmågan att sätta upp och granska alternativen, vända på steken, börja i andra änden, revidera hypotesen, ifrågasätta självklarheter – en uppsättning grepp som är oumbärliga om man över huvud taget vill få någonting översatt. Man får även erinra om att känslan av transcendens i mötet med en förunderligt enkel fysisk formel eller en fulländad matematisk härledning inte är helt olik reaktionen på en dikt som tar andan ur en.
Kanske var min ambition att publicera parallella språkversioner föranledd av min ingenjörsmässiga attityd? I teknikens värld skall allt dokumenteras och underkastas kritisk granskning. Om man som läsare behärskar de båda språken, blir det lättare att skaffa sig en åsikt om översättningen ifall Traktat om moralen på uppslagets högra sida åtföljs av Traktat moralny på vänster sida. Naturligtvis är det även en dokumentation av viss översättningsdoktrin. Varje ny litteraturöversättning utgör även en programförklaring: ”Jag anser att man får översätta på detta vis.”
Jag hoppas att läsare kommer att vilja förhålla sig till denna förklaring.
RG: Har du för avsikt att översätta annat av Miłosz eller av andra polska poeter?
JH: Ja visst, vilket dock inte betyder att jag har konkreta planer. Jag har i min låda några översättningar av Miłoszs äldre verk. Kanske kommer jag att så småningom komplettera och publicera dem. Det finns så många storslagna polska poeter, äldre såväl som samtida, som förblir oöversatta. En gång översatte jag en dikt av Bolesław Leśmian och upptäckte att detta var den första översättningen någonsin av denna poet till svenska. Att hitta intresserade förläggare verkar dock vara en större utmaning än själva översättningen (nåväl, det gäller definitivt inte en så halsbrytande poet som Leśmian). I en bättre värld är det förläggaren som ringer och säger: Vi är mycket intresserade av en namngiven poet, är du också det? Kanske kommer vi att leva länge nog för att få uppleva detta.
RG: Du var mycket ung när du blev bortemigrerad från Polen efter 1968 års händelser. Hur håller du polskan vid liv? Vad betyder detta språk för dig?
JH: ”Bortemigrerad” är en mycket adekvat beteckning för vad som hände. Jag var 21 år gammal när jag blev tvingad att lämna Polen. Jag var tillräckligt gammal för att – utan tvekan tack vare mina föräldrar och lärare – kunna ta med mig något som i motsats till allt annat inte kunde ge den polske tullaren tillfälle att jäklas: språket. Och tillräckligt ung för att kunna tillägna mig ett nytt språk. Först tjugo år senare besökte jag Polen igen under ett par dagar. Under mina första trettiofem svenska år tillbringade jag sammanlagt tre veckor i Polen. Jag har arbetat med svenskar, svenska är mina närmastes språk, polska talar jag relativt sällan, i huvudsak med några få vänner och med min bror på telefon.
Att behålla ett språk handlar nog inte om hur aktivt man underhåller det utan om en viljeakt. Jag började i och för sig studera vid ett svenskt universitet efter ett halvår i landet, men under åtskilliga år förutsatte jag att jag aldrig skulle behärska det svenska språket tillräckligt väl för att kunna betrakta det som mitt eget. Om jag hade tillåtit min polska att förfalla till en bruten emigrantjargong, skulle jag därför till slut ha förvandlats till en människa utan språk. Jag bestämde mig att förhindra detta och vara rädd om mitt språk. Jag tror inte att det behöver vara mera komplicerat än så.
Polska är mitt första språk kronologiskt sett, polska och svenska är mina första språk med tanke på hur jag behärskar dem. Jag vet inte på vilket språk jag räknar och drömmer, däremot vet jag på vilket språk jag svär efter att ha slagit mig på fingret med en hammare – men detta säger ingenting eftersom svenskan saknar svordomar som är värda namnet. Båda dessa språk är lika viktiga för mig men breven från min far, som dog 1964 och vilar på den sorgligt förfallna judiska begravningsplatsen i Katowice, är skrivna på polska.
RG: Kommer du ihåg vad du gjorde den 10 december 1980?
JH: Ja! Sveriges Television ägnade som varje år flera timmar åt Nobelfestligheterna. Jag tittade på prisceremonin. Jag var inte stolt eftersom jag ju inte hade någon del i Czesław Miłoszs förtjänster. Jag var mycket nöjd. Detta var vår poet, inte deras. På kvällen talade Miłosz vid den högtidliga banketten. Han sade: ”Framför allt tänker jag på alla dem som älskar det polska språket och den polska litteraturen, var de än finns, i Polen eller i utlandet.” Det var om mig! Och sedan: ”Jag utgör en del av den polska litteraturen, det vill säga av en litteratur som är relativt okänd i världen eftersom den är tämligen oöversättbar.” Jag kan inte föreställa mig att jag vid den tiden skulle ha fäst någon vikt vid det sistnämnda. Tjugo år senare, när han mindes sitt arbete med Traktat om poesin, skulle han skriva: ”Jag hade förstås inte haft en tanke på att dikten skulle kunna tala till andra än polska läsare.”
Tänka sig att i vår tid och i en så förändrad värld är det min lott att insistera att oöversättlig polsk poesi kan göra sin röst hörd och begriplig på svenska. Visst kan livet bjuda på underbara överraskningar, eller hur?
- Traktaty Miłosza po szwedzku. Jurek Hirschberg w rozmowie z Renatą Gorczyńską, [i:] Kwartalnik Artystyczny nr 1/2017 (93), s. 113–122 ↵
- Renata Gorczyńska, f. 1943 i Warszawa, polsk essäist, översättare och litteraturkritiker, mångårig medarbetare till Czesław Miłosz. Bor i Gdynia vid polska Östersjökusten. ↵
